Säsongsavslutning på Ludvika jazzklubb

Högklassig jazz på lunchrestaurangen. Kan det fungera? Ja tydligen. När jag flyttade från Ludvika kommun 1962 fanns Domus och Domus-restaurangen. Domus var - som jag nämnt i ett tidigare inlägg här i bloggen - en viktig puzzelbit i utvecklingen av mitt jazzintresse. Där kunde man "provlyssna" diverse jazzplattor som kommit ut. Man kunde tänja på gränserna, känna på det extremaste och till sist låta allt mynna ut i en musiksmak som kanske har sina udda ytterkanter (jag minns fortfarande hur jag kämpade för att ta till mig John Coltrain som sen blev en av mina idoler) men som alltid varit nyfiken och öppen för nya influenser både inom jazz och klassisk musik.

Nu stod jag där utanför Domus i tisdags kväll - ja nu heter det ju Gallerian - 47 år senare för att försöka komma in till Ludvika jazzklubb. Först trodde jag att jag hade missat något. Jag stod i huvudentrén och det fanns inte tecken på liv där, varken utanför eller innanför glasdörren. Men jag frågade en ensam cyklist som parkerade sin cykel utanför porten bredvid och han var tydligen på väg till samma upplevelse som jag. Han sa att han hade sett några personer gå in där.

På väg upp till restaurangen såg jag bossen för Ludvika jazzklubb Lasse Persson hälsa mig välkommen från högsta trappsteget. Det kändes skönt. Jag hade hittat rätt. Lasse och jag har ju varit kompisar i mitt tidigare liv i Saxdalen och jag vet ju vilken eldsjäl han är i Cassels och i Saxdalens Manskör men jag visste faktiskt inte att han var så jazzintresserad och motorn bakom Ludvika jazzklubb. Lasse och jag har väl sjungit många Taube-visor och andra folkliga kompositioner när vi var unga och inklämda i någon bil, på väg till olika dansställen i hemtraktens omgivning.

Innan det här inslaget blir för långdraget vill jag genast ge ett prov på vad Lasse och jag och alla andra lyckligt lottade som tagit sig till Galleriand denna afton fick uppleva:



Vad har jag för anknytning till den här musikupplevelsen förutom att jag känner Lasse Persson? Jo för det första känner jag också halva Ludvikagruppen i orkestern, Kjell Berglund. Vi var inte klasskamrater men skolkamrater på gymnasiet. Kjell och jag kom sedan båda till Uppsala och vi åkte tillsammans några gånger till och från Ludvika. Som student var ju samåkning en självklarhet när det var möjligt. Jag visste var Kjell bodde, att han hade andra musikaliska släktingar. Lilly Berglund kanske låter bekand men just nu minns jag inte om det är Kjells moster eller faster? Och inte visste jag att Kjell hade flyttat till England och Brighton. Jag har aldrig varit i Brighton. Och inte visste jag att Kjell varit studierektor på en folkhögskola där som samarbetade med Visingsö folkögskola. Däremot kände jag till samarbetet redan på sommaren 1966.

Den sommare fullgjorde jag andra delen av min nästan sex månader korta militära karriär - på Hästholmen norr om Ödeshög. Det var flera minnesvärda söndagkvällar det året när jag liftade från Grängesberg till Hästholmen med en flygvärdinna från Borlänge som också studerade språk på Visingsö folkhögskola och som hade halva sin språkkurs förlagd till Brighton! Jag fick faktiskt en sereverad flygstol i hennes bil den sommaren...

Hon hade dessutom en öppen sportbil - en pojkdröm som suttit i sen dess. Jag har glömt vad flygvärdinnan hette men jag är nästan helt säker på att bilen var en Triumph TR4. Den var inte bekväm att åka i med sin hårda fjädring (speciellt på gatstenarna längs södra utfarten från Örebro) men desto mer spännande med sin unga kulla vid ratten och vinden som väsnades men inte lyckades letade sig ner i den låga bilen där man nästan satt på golvet.

Nu glömde jag nästan att presentera musikerna som spelade på videon: Främre ledet från vänster Thord Önnerud saxofon, Kjell Berglund trumpet och Inger Hägglund piano. Bakom till vänster trummisen Kjell Hägglund och till höger Lars Tallberg bas. De båda blåsarna kommer från Ludvika medan övriga rest ända från Borlänge. Namnet Borvika 5 hoppas vi få höra mer av. Men innan dess kommer Kjell och Thord att höras ett par gånger - åtminstone - i Ludvika under sommaren.

Tänk hur saker och ting som är så långt ifrån varandra både i tid och rum... ändå hänger ihop om man bara tänker efter lite...

En folksemester på 1940-talet

Man kan väl tycka att vi haft tillräckligt med vinter och snö vid det här laget men vintern vill inte släppa sitt grepp. Visst är vintern också härlig och tycker man att den är för lång kan man ju drömma sig till baka till någon sommar. Har man som jag samlat på sig en hel del somrar kan det förstås vara svårt att hålla isär dem och veta vilket år det var. Nu tänker jag på en speciell sommar i min tidiga barndom och en god gissning kan vara 1946. Vi hade släktingar som bodde i Stora Hagen i Grängesberg och de hade tidigare haft semester i Hovenäset på Västkusten och det här året följde också min familj med dit.

Jag hittade ett foto från den semestern i en av min fars fotolådor. Här syns "hela gardet" som Hildur i Rönningfallet brukade säga - eller åtminstone sa en gång. Vi ser i övre raden från vänster min far Harry Hagfall, Ester och Oskar Engström (från Stora Hagen), min mamma Ingrid Hagfall och längst till höger en för mig okänd.

I nedre raden ser vi ytterligare en okänd kvinna som jag ändå tillät ha mig i knäet. Bredvid mig sitter fiskaren Jansson och hans fru. Mina föräldrar och jag bodde i paret Janssons hus medan de själva flyttade ner i källaren under sommaren. Engströms hade bott hos där någon tidigare sommar men bodde nu i ett annat hus.

På den tiden fanns en restaurang nere vid den fina badviken. Restaurangen ägdes av den kooperativa eller korporativa resebyrån Reso som bildades 1937 samtidigt som vi fick den första semesterlagstiftningen. Det är möjligt att det fanns hotellrum också. Annars hyrde Reso in sig i de hus som fanns i det pittoreska fiskeläget. Semestern var en helpensionssemester med måltiderna på Reso-restaurangen och logi hos familjen Jansson. På dagarna var det bad och lek för mig hela tiden. Vädret var fint och vattnet ganska varmt i den skyddade viken med långgrund sandstrand.

Enda smolket i bägaren var att det var mycket maneter som det ofta blir varma somrar på Västkusten. Det fanns ett nät utanför viken som skulle stänga ute maneterna men det hände inte så sällan att någon manet kommit igenom nätet och kom in ända till stranden.

Fiskare Jansson hade en snipa, som i Bohuslän kallas snäcka. Den hade också segel och jag fick min första seglingsupplevelse den sommaren. Jag tyckte att det lutade lite för mycket men jag kände mig ändå ganska trygg. Både mamma och pappa var ju med. Lite rädd var jag när Jansson seglade alldeles nära land eller en kobbe men han visste ju var det var tillräckligt djupt. Jag fick min första egna segelbåt den sommaren. Den har jag i knäet på bilden ovan.

Italienska snipor

Seglingsintresset var väckt och senare har jag haft två segelbåtar tillsammans med min tidigare sambo. Den första köpte vi när vi arbetade på Breviks barnkoloni 25 år senare. Brevik ligger bara tre kilometer från Hovenäset fågelvägen. Landvägen är det nästen en mil eftersom Örnefjorden ligger emellan.

Så här ser västra Hovenäset ut från havet med sjöbodana vid vattnet och de vita stugorna klättrande på de inte alltför höga klipporna. Reso-restaurangen brann redan i slutet av 1940-talet men stranden kallas fortfarande Reso trots att resebyrån har sålts för länge sedan.

Men semestern i Hovenäset är ett postitivt sommarminne som jag kommer väl ihåg. Åk gärna förbi och titta på ett genuint fiskeläge. Det ligger bara tre kilometer nordost om Kungshamn som är en ort som är betydligt mer känd i våra trakter än Hovenäset.

En sann historia om August Åhlströms frus bakgrund

I de två studiecirklar om Rävvåla/Saxdalen som vi snart har fullföljt har två bröder deltagit och bidragit mycket med målande berättelser om sin barndom och uppväxt vid Oxbrobäcken i Rävvåla, om gamla Rävvåla med hytta, anrikningsverk och ångbåtstrafik. Deras nyfikenhet fick dem att ta till sig en historia som det är viktigt att föra vidare. De två är bröderna Lars och Per Åke Åhlström, Lars numera bosatt i Ludvika och Per Åke i Sunnansjö. (Klicka på bilderna för förstoring!)

 Deras far, folkskollärare August Åhlström var välbekant för de flesta av byns innevånare som själva gått i byns skola eller hade föräldrar eller barn som gått i skolan här.
 
August Åhlström var en mångsidig man med många intressen och många förmågor. Han var den som första gången fick mig intresserad av Hembygds-forskning även om jag då inte visste att det hette så.
I tredje klass hade jag August Åhlström som lärare några timmar. Han berättade den spännande historien om Långfallsgru-vans upptäckt och det blev ett minne som har etsat sig fast i minnet.         
Så bröderna Åhlströms far August var välkänd i byn och hade sin släkt och härstamning här. Men hur var det med deras mor? Varifrån kom hon? Jag fotograferade en målning av hennes hem åt Per Åke Åhlström och fick då också den här historien som han skrivit ner förra året. Klicka på bilderna ovan till vänster för att läsa historien och klicka på bilden här under för att se målningen av huset i Västergötland där hans mor växte upp och som också Per Åke har bott i.
 

Hyreshuset

Anknyter till Ola´s tidigare inlägg om Saxdalens Hyreshus, har ett par foton från den absolut sista tiden som hyreshuset fanns kvar. Rivningen har redan börjat, en del fönster har tagits ur och takbeläggningen har börjat att avlägsnas.
Det är för mig som för Ola, hyreshusets livstid inföll under den tid som jag var utflyttad från byn, men visst kommer jag ihåg byggnaden, vägen passerar runt knuten, och man körde där förbi kanske på väg till urmakare Fredriksson som i alla år servat våra klockor.
Det har förmodligen bott en hel del personer och familjer i huset under årens lopp, det bör säkert finnas fler foton med anknytning till hyreshuset.
Jag är mycket intresserad av att få kopiera dessa, för framtida dokumentation, i så fall vänligen hör av er.
Hälsningar Lars-Åke

Nu går 34:an i himlen in... men när var det?

Saxdalen har inte haft så många hyreshus. Det senast byggda som också revs för några år sedan har vi visat här i bloggen med ett bild lånad från Nestor Arvidsson. Det låg nedanför Folkets Hus. Det var det enda hyreshuset i byn under senare tid och kallades helt enkelt för Hyreshuset.


Bilden ovan visar troligen det första eller andra hyreshuset i dåvarande Rävvåla. Två arbetarkaserner byggdes 1920 vid Lerbäcken väster om Mellanbyn. Byggmästaren var från Grängesberg och de två kasernerna byggdes i samma stil som kasernerna i Stora hagen och på Källfallet i Grängesberg.

Lägenheterna var små, fyra gånger ett rum och litet kök i varje kasern gav bostad åt åtta familjer eller ensamstående. Säkert bodde flera barnrika familjer i de två husen.

Det fanns till och med tillverkningsverksamhet i åtminstone en av lägenheterna. Vårt uppfinnargeni Hjalmar Sjöstrand bodde en period i en av lägenheterna - under den tid när radion gjorde sitt inträde i de svenska hemmen. Han lindade spolar till sina mottagningsapparater i sin lägenhet där han också tidvis hade åtminstone en medjälpare.

Nestor Arvidsson har också bidragit med tidningsurklippet om 34:an. Vi kan läsa från urklippen när det två kasernerna byggdes men kan någon person med gott minne eller urklipp eller anteckningar i byrålådorna upplysa om vilket år de revs? Vi tror att det var på 60-talet men skulle vilja veta vilket år. Om någon har fotografier på de gamla husen är vi också tacksamma om vi får låna dem och kopiera av dem.

Idag är det för sent att fotografera både 33:an och 34:an eftersom de för länge sen har gått i himlen in...

Imponerande körcafé i Saxdalens Folkets Hus

Lördagens körcafé i Saxdalen bjöd på en musikalisk upplevelse. Saxdalens Folkets Hus besöktes av Grangärde kyrkokör. Åhörarna bjöds på ett gediget och mycket varietat musikaliskt smörgåsbord. Allt från operakompositioner till mycket uppskattade humoristiska framträdanden.

Det var första gången som Grangärde kyrkokör besökte Saxdalens Folkets Hus med den här sortens repertoar. Kanske var förväntningarna att en kyrkokör skulle sjunga enbart sakral kyrkomusik men den som väntade sig detta blev troligen mycket besviken.

Grangärde kyrkokör bjöd på allt utom "normal" kyrkomusik - kyrkomusiken kan man lyssna till i Grangärde kyrka. Nej, kören visade här prov på en betydande bredd. Soloframträdanden, duetter, allsång och hel kör. Aftonens repertoar omfattade allt från "Håll mitt hjärta" till "Fattig bonddräng". Temat i körens hela framträdande tolkar jag som: Kärleken.

Martin Diedner, körledare och kantor dirigerade sin kör på ett mycket förtjänstfullt sätt och publiken fick säkert ut mer än förväntat av sin eftermiddag i Saxdalens Folkets Hus.

Här ett smakprov på ett av körens avslutande nummer:



Det enda smolket i bägaren för dagen var att publiktillströmningen var alltför liten. En konsert med den här musikaliska kvaliteten borde samla mycket större publik. Men det här var en premiär och vi hoppas på en fortsättning och att Grangärde kyrkokör också ska bli känd för att vara en entusiastisk kör som inte enbart sjunger sakral musik. Eftermiddagens mycket varierande och humoristiska framträdande skulle falla många i smaken... av de som inte var där...

Konserten i Saxdalens Folkets Hus visar på en stor framtid för Grangärde kyrkokör och dess körledare Martin Dieden! Läs mer om Grangärde kyrkokör på deras hemsida: Klicka här!

Körcafé i Saxdalens Folkets Hus, imorgon lördag

Imorgon, lördag kl. 16.00, finns tillfälle att lyssna till körsång och musik i Saxdalens Folkets Hus. Det är kantor och körledare Martin Dieden som besöker Saxdalen tillsammans med Grangärde kyrkokör.

Körcaféet börjar kl. 16.00 och förutom sång och musik bjuds också kaffe med bröd.

Det digra och omväxlande programmet kan ses till höger. Klicka på bilden för att se den förstorad.

Inträde 60:- och kan man tänka sig:
I det redan låga priset ingår också kaffe och bröd!

Arrangemanget är ett samarbete mellan Grangärde Kyrkokör och Rävvåla Kulturförening.

Välkomna till ett omväxlande program med körsång, solister och allsång!

Ett tydligt vårtecken!

Tvivlar du på våren när du tittar ut och ser det tjocka vita snötäcke som fortfarande täcker Saxdalen och en stor del av Sverige. Mer än halva Sverige har ju mer än en halv meter tjockt snötäcke.

Men misströsta inte! Se det positiva! Dit hör att årets vårdagjämning inträffade för ungefär en timme sedan, närmare bestämt kl. 11:44 idag. Så från och med nu och fram till den 22 september kommer dagarna att bli längre än nätterna. Och förändringen går som fortast just nu.

Så är det i teorin men i praktiken har den tidpunkt när dag och natt i praktiken är närmast lika långa (de är aldrig exakt lika långa) inträffat redan för några dagar sedan. Det beror i sin tur på att vi har en atmosfär runt vårt jordklot och den böjer av ljuset så att solen kan lysa upp lite mer än halva jorden vid en och samma tidpunkt. Det är väl fiffigt? Ljusets avböjning kallas med ett fint ord för aberration. I Svenska Akademins Ordlista förklarar man vad det betyder med: Avvikelse från det normala.

Skillnaden mellan teori och praktik är så liten att den inte medför några problem för oss vanliga människor. Det positiva nu är att vi nu både teoretiskt och i verkligheten har längre dagar än nätter. Så vi kan se fram emot en vår och sommar.

Jeremias i Tröstlösa gillade inte kyrkvärdssönerna i Gränge

Som bosatt i Örebro i 15 år fyllde jag naturligtvis år där flera gånger. Det gjorde jag t.ex. år 2005. Jag firade nog - som jag såg det då - min födelsedag ensam. Men nu när jag har tid att tänka efter var det inte riktigt så. Jag har alltid firat min födelsedag tillsammans med befolkningen i Australien och Indien. De firar sin nationaldag tillsammans med mig den 26 januari varje år. Det betyder att vi som firar är ungefär 21 620 000 personer i Australien (2009) och 1 129 866 154 personer i Indien (2007), världens näst folkrikaste land och som indierna är så stolta över: världens folkrikaste demokrati också kallad världens största demokrati - och så jag.

Om jag gått till St. Nicolai kyrka på min födelsedag 2005 kunde jag ha fått höra något jag aldrig hört men med anknytning till min födelsesocken, Gränge - eller Grangärde. Kyrkoherde Thomas Lindquist predikade då under årets Hindersmässogudstjänst under rubriken Frie Kvinnor och Män i Örebro Stad. Under ett avsnitt i sin predikan nämnde han Gränge. Låt oss lyssna till vad han sa:

Kyssar och smek var inte att tänka på - kanske några förstulna ögonkast var möjliga, knappast mer - mans- och kvinnosidan beskrivs målande av bl a vår store Nerikesskald Jeremias i Tröstlösa, där körkvärdssönerna i Gränge retat honom länge, då de efter slagsmål i sakristian turades om att gå med kollekthåven till kvinnosidan, där en näpen tös brukade sitta.
Det onda kom från norr ansågs det och därför bildade kvinnorna liksom en skyddande mur - precis som idag - för det kan ju inte vara en tillfällighet att dom satt där i kärlekens - barmhärtighetens - namn.

Hur ska man tolka utsagan om Gränge? Jag utgår från att Gränge avser Grangärde socken och Grangärde kyrka. Men var det där eller i Tröstlösa som pojkarna slogs? Ja, Tröstlösa finns ju inte i sinnevärlden - i den konkreta världen - den som går att se och ta på, bara i poeternas värld: Jeremias var född i Almby socken öster om Örebro och är begravd på kyrkogården vid Almby kyrka. Ett annat problem är att Jeremias inte heller har existerat som konkret person. Det var mansnamnet i pseudonymen Jeremias i Tröstlösa. Men Tröstlösa är knappast någon pseudonym för Almby. Ja nu börjar det bli krångligt...

Känner du till Levi Rickson? Trolligen inte? För att inte göra det lättare hette han från början Levi Erickson. Men han var den person, journalist, författare och kompositör som blev mera känd under sin pseudonym Jeremias i Tröstlösa. Levi Rickson höll på att skriva sin dikt "Ja ä så ledsen" en dikt om en mycket sorgsen man, sorgsen på grund av olycklig kärlek. Rickson kom att tänka på profeten Jeremia och hans klagovisor i Bibeln. Det gav idén till pseudonymen Jeremias i Tröstlösa. Blev det lite lättare nu?

I den här bloggen finns redan belägg för att Rävvål-pojkarna tidigare var ett hinder för utbölingar (inklusive väluppfostrade, manliga besökare från grannbyarna) att besöka Rävvåla och speciellt för att förhindra dem att få närmare kontakt med unga damer i byn. Det har uppenbarligen hänt att inkräktare "åkt på stryk" när de t.ex. försökt cykla in i Rävvåla. Men kan det vara så att inte bara Rävvåla utan hela Grangärde socken är känt till och med utanför länet för slagsmål och bråk? Och gäller det i så fall till och med kyrkliga personer eller deras söner? Kanske är det så. Och kanske är det ingen tillfällighet att den här "nyheten" dök upp i det kyrkliga Örebro den dag då Australien och Indien - och jag - firade vår årliga högtid.

Min mamma föddes under Sveriges första sommartid

Sommartid - snart är den här. Och numera vet vi ju exakt när sommartiden inträder. Vi vet att sommartid i år inträder den 29 mars och varar till 25 oktober. Tidigare, ja mycket tidigare, nämligen före 1916 var det ingen som upplevt sommartid i Sverige. Men sommar hade vi förstås då också men den började väl när det blev tillräckligt varmt, kanske. Och visst tycker vi väl de flesta att sommartider är gyllene tider...



Vi säger ju adjö till vintern och hälsar våren välkommen på sista april men det är väl också en lite diskutabel tideräkning. Juni är ju en sommarmånad och med den tidtabellen blir det ju bara en månad kvar för våren - sköna maj. Hur som helst så varierar ju vädret och värmen en hel del t.ex. sista april under olika år.

Mina lekkamrater och jag hade en liten tradition att bada vid Stackarbergslandet första maj. Det gick bra för det mesta även om vattnet var kallt. Men ett år när vi skulle bada fanns det isbitar kvar på Saxens vatten och det var iskallt också på land. Det här var en sådan här gång när jag inte vågade tala om för mina föräldrar om dagens planer. Jag skulle säkert inte fått bada i sjön. Något längre bad blev det inte heller tal om men vi doppade oss helt, också huvudet. Det var en del av traditionen. Eftersom det inte var ett bad som var godkänt av mina eller mina kompisars föräldrar så hade vi förstås inga handdukar att torka oss med. Vi badade nakna och fick sen snabbt dra på oss kläderna innan vi hade torkat helt.

En annan sista april några år senare minns jag att jag hade nya sommarskor och klädd i kavaj. Det snöade ordentligt sista april och vi gick från elden på slamhavet hem till Malbacken. Det var mer än decimetertjock blöt snö att pulsa i och skorna blev plaskvåta och vi frös ordentligt, men det var ju vår!

Min mamma föddes 1916 på sommaren. Det var första året vi hade officiell sommartid i Sverige tillsammans med bl.a. Storbritannien och Tyskland. Hon tillhör alltså den första årskull svenskar som kan vara födda under (officiell) sommartid. Sommartiden 1916 som infördes 15 maj 1916 blev inte populär. Den första svenska sommartiden upphörde 30 september samma år och återkom sedan inte förrän 1980.

Sommartid föreslogs redan 1907 av engelsmannen och byggmästaren William Willet som kallade det Daylight saving time. Beteckningen finns kvar i engelska språket än idag men det kallas också summertime. Kommer du förresten ihåg sommaren 1969? Det var det år vi hade amerikansk summertime - live på Grönan Lund:



Idag har alla länder i Europa utom Island sommartid med gemensam start- och slutdatum. Sommartiden är inte längre frivilligt i Sverige: Det finns ett EU-direktiv som föreskriver sommartid i samtliga EU-länder. Det undertecknades för Sveriges del av Bosse Ringholm 19 januari 2001 när Sverige hade ordförandeskapet inom EU.

Men hur ska det gå för Island? Frågan är väl om det är på Island som tiden är ur led eller om det är i EU? För övrigt är det bara länder som ligger långt från både ekvatorn och polerna som har nytta av sommartid. I Colombia där min sambo kommer ifrån går ekvatorn genom landets södra del. Dagar och nätter är lika långa året runt. Där går solen i en båge rakt upp på himmelen från öster och rakt ner i väster. Gryning och skymning sker på några minuter. Vid polerna är det heller ingen idé med sommartid för där är det ju ljust eller mörkt dygnet runt beroende på om det är på sommar- eller vinterhalvåret.

Visst tycker vi om våra årstider i Sverige men kanske en önskan från många går i uppfyllelse om växthuseffekten värmer upp vår klot ytterligare: Kanske vi får längre och varmare somrar och kortare vintrar? Men då kommer vi säkert att sakna vintrar som den som fortfarande har oss i sitt grepp även om vi tycker att det just nu kan vara nog med snö för den här vintern.

En fråga som fortfarande återstår att besvara trots att vi har haft så många somrar med sommartid: Vart tar den där timmen vägen som vi förlorar i år den 25 mars? Och var håller den hus ända till 25 oktober? Svara på den den som kan...

Kall nyårsnatt på 60-talet

I ett tidigare inlägg i bloggen har jag erkänt en incident med min första bil vintern 67/68. Jag är nästan säker på att det var vid årsskiftet samma vinter som en annan penibel situation uppstod under vinterkörning.

Jag hade sällskap med... ja det hette ju så på den tiden, ungefär som att man råkat träffa på någon som skulle åt samma håll. Ungdomarna idag skulle väl kalla det för dejtade (som är ett godkänt svenskt ord enligt akademins ordlista). Nåväl, jag dejtade alltså en tjej som arbetade på Sunnansjö sjukstuga (nu Grangärde Vårdcentral) och vi bestämde oss för att fira nyår på Rämshyttans Turistgård som det hette på den tiden. Det var vinterväglag, kallt och mycket snö.

Vi åkte ensamma i bilen till nyårsfirande eftersom mitt sällskap skulle arbeta tidigt på morgonen. Vi skulle åka tillbaka till Sunnansjö direkt efter 12-slaget. Resan till Rämshyttan gick bra. Vi fick parkeringsplats och gick in för att fira nyårsnatten. Jag minns inget särskilt från tillställningen. Det fanns ingen från Saxdalen där men några som jag kände från Sunnansjö.

Kvällen förlöpte väl och när nyåret kom skålade vi i något alkoholfritt eftersom jag körde och min partner skulle jobba tidigt. Efter nyårsceremonin hämtade vi snabbt våra ytterkläder och gick till bilen för att åka hem. Det var mycket kallt, minst -20 grader men min DKW startade utan problem. Vi startade färden för att komma till Sunnansjö. Allt gick bra tills vi kom en bit längs den krokiga vägen mellan Rämshyttan och Grangärde.

Snöplogkanterna var så höga att det var som att köra i ett dike med höga kanter på båda sidor. Men hade plogat två gånger så att snön låg i en bred sluttning på båda sidor av vägen. Strax efter en kurva skar högerhjulet ner i snön. Vägen var plogad utanför vägkanten... jag försökte parera och kom upp på vägen men kunde inte klara nästa sladd som jag fick över mot vänster sida av vägen. Bilen gick mot snöplogkanten och eftersom bilen var ungefär som en pulka på undersidan - en stor slät plåt utan kardan och andra bromsande ojämnhetern - så gled bilen lätt upp på vänster sida av vägen och blev hängande på den breda snöplogkanten.

Vi kunde öppna bildörrarna och ta oss ur och försökte dra bilen nerför kanten tillbaka ner på vägen men det gick inte. Vi orkade inte. Vi hade motorn igång och gick in i bilen för att värma oss och hoppades på att någon bil skulle passera så att vi kunde få hjälp. Men inne i bilen var det fullt med avgaser. Avgasröret mynnade i snön och avgaserna letade sig sen in i bilen. Vi var tvungna att stoppa motorn för att kunna sitta kvar i bilen.

Det var mycket kallt och vi började frysa ordentligt. Men som tur var kom en bil efter 10-15 minuter. Det var fyra pojkar från Sunnansjö. De stannade och gick ur och vi drog på ett par minuter vår bil tillbaka ner på vägen. Det var enkelt med deras hjälp. Vi behövde bara dra bilen bakåt nerför plogkanten - som en pulka. Vi tackade för hjälpen och det hela var klart på några minuter och vi kunde fortsätta vår avbrutna resa till Sunnansjö.

Den här gången var vi någorlunda klädda för vinterkyla men när man får stopp på en bil i stark kyla går det väldigt fort att bli kall. Vi hade tur att det var några Sunnansjöbor som inte stannade tills nyårsfesten var över. Det kanske t.o.m. räddade våra liv. På en starkt trafikerad väg bör man få hjälp men här efter midnatt gick det säkert inte många bilar.

Tack grabbarna från Sunnansjö!

En idrottsframgång VM-året 1954

I förra inslaget berättade jag om en av mina klasskamrater, Markku Hartikainen som tjänstgjorde som speaker vid VM i backhoppningen i Källviksbacken i Falun 1954. Samma år var Markku också lagmedlem i vårt klasslag i ishockey. Vi deltog i en skolishockeyturnering i Grängesberg 1954 anordnad av IF Kamraterna och Bergslagsposten.

Vi var bara åtta pojkar i min klass men det räckte nätt och jämt till för att delta i turneringen. Det gick ganska bra för oss. Inför sista matchen i serien låg vi på andra plats men ganska långt bakom ledarlaget. Bergslagspostens reporter Bror Jansson - Beson - skrev inför den avslutande spelomgången att det i praktiken redan var avgjort. Saxarna - som vårt lag hette - behövde vinna med mer än 20 mål för att vinna serien och det såg Beson som omöjligt.

Jag minns inte hur han fick till det i artikeln om slutresultatet men faktum var att vårt klasslag från lilla Saxdalen vann sista matchen med 33-0! Dessutom låg vår stjärnspelare Rolf Persson ungefär lika långt från att vinna skytteligan som vårt lag från att vinna serien. Men vi passade till Rolf i alla möjliga lägen och han vann skytteligan med flera måls marginal.

På bilden ser vi i främre ledet Rolf person längt ner till vänster. Vi är ni nästan grannar på Malbacken. Rolf har också varit framgångrik idrottare i Saxdalens IF under många år. Bredvid Rolf P. står Hans Andersén som kom från Finland och började i vår klass 1952. Han var kusin med Markku. Båda kusinerna är nu tyvärr döda. På andra sidan om Hans står jag själv.

I bakre ledet från vänster har vi Rolf Johansson som flyttat från Saxdalen för ganska längesen och som jag ännu inte har fått kontakt med efter min återkomst till Saxdalen. Bredvid Rolf Johansson står Markku som gick bort för några år sedan. Därefter Christer Norgren som liksom jag själv bott i Uppsala men återvänt till de hus där vi växte upp. Bredvid Christer står Sten-Olov Strömberg som varit Saxdalen trogen och som sjunger i Saxdalens Manskör och ibland uppenbarar sig som "Västansjö-Plusken". Bredvid Sten-Olov står Åke Lööf som tyvärr omkom i en olycka i ganska unga år.

Vi var med rätta stolta segrare från den lilla klassen i Saxdalen som bara hade två avbytare. Men vi hade också stor hjälp av vår ledare och idrottsentusiast Rune Karlsson. Han undervisade inte vår klass i skolan men vi fick lära oss mycket om idrott av honom både i ishockey och fotboll.

Ett vinterminne från 1954

Minns du vad du gjorde måndagen den 15 februari 1954? Det skulle jag själv inte kunnat svara på om jag fått frågan idag men om någon frågat om när VM på skidor gick i Falun så skulle jag vara säker på att det var 1954. Och med hjälp av Internet och Wikipedia vet jag nu bestämt att jag den dagen frös men trivdes som åskådare i Källviksbacken i Falun där världsmästerskapets backhoppningen hölls.

Värlsdmästerskapen i nordisk skidsport 1954 som var det officiella namnet på skid-VM det året hölls i Falun 13-21 februari 1954. Måndagen den 13 var en kall dag. Jag tror att mina föräldrar köpte vår första bil, en begagnad Volkswagen, på julskyltningsdagen ca. två månader tidigare. Den gick bra och det var aldrig några startproblem även i temperaturer runt -30 grader. Däremot var det svårt att få någon värme i bilen (det fanns ingen fläkt). Men det gick ju att klä på sig varmt. Ett större problem var att hålla rutorna rena från is och imma.

Men vi tog oss till Falun och med varma kläder, friskt humör och med stor förväntan gick vi från parkeringsplatsen till Källviksbacken för att se vår första VM-tävling. Källviksbacken var en stor backe på sin tid, en 80-meters-backe. Backen byggdes 1952 och fanns kvar till början av 1970-talet då den revs för att ge plats åt en alpin skidanläggning. Tyvärr kan jag inte visa någon bild från VM i Källviken p.g.a. copyright-skäl. Copyright har © www.falun.se/safe2003 som inte existerar. Jag kan bara ge en länk till en internationell webbplats med bilder från Källviksbacken: Klicka här!

Det var ett imponerande stup när vi klättrade upp till övre halvan av underbacken. Vi var inte ensam där. Enligt uppgift var vi närmare 60 000 åskådare under tävlingen. Kylan gjorde att de halmskor som fanns på den tiden och som man klev i med sina vanliga skor eller pjäxor blev en försäljningssuccé. Men i den starka sluttningen gick det inte att gå i halmskorna. De var för hala. Väl på plats kunde man stampa till en liten platå som lutade så lite som möjligt och då gjorde halmskorna stor nytta när man stigit i dem.

Det här var den första och hittills enda stora backhoppningstävling som jag sett i verkligheten. Men backhoppning var inte helt okänt för mig. Jag hade faktiskt två skolkamrater som var backhoppare utifrån de möjlihteter som fanns i byn. Det var Sven-Olov Strömberg och Markku Hartikainen. Sven-Olov gick inte i min klass Men Markku flyttade med sina föräldrar och bror till Långfallsgruvan 1951 och började i min klass i årskurs 3.

Inte så långt från Saxdalens skola fanns en kraftledning som gick över nedre delen av Saxbergets sluttning. Kraftledningen hölls ren från skog och där hade man byggt en hoppbacke. Överbacken var den naturliga sluttningen från Saxberget, den svängde när man kom ner i den skogfria ledningsgatan och uthoppet byggt i trä var kanske 1½ meter över marken. Det var ett uthopp byggt av trä. Jag gissar att hoppen kunde bli omkring 10 m långa.

Underbacken var ju inte bearbetad på något sätt annat än att man tagit bort en del stenar och försökt jämna till de största ojämnheterna. När snön räckte till underhöll ibland Sven-Olov och Markku (som båda var ganska kortväxta men mycket spänstiga) en mindre publik med modiga hopp. Vad jag minns fanns det inga tävlingar utan det spreds något rykte när hopparna var sugna på hoppning och det drog till sig en viss publik.

När VM-tävlingen i Källviksbacken började var det trångt och det bidrog också till att lindra kylan och då var man helt upptagen av den stora tävlingen. Vi stod en bit nedanför domartornet där resultaten ropades ut i högtalare. Överraskande nog ropades reaultaten också ut på finska. Jag tänkte då förstås på Markku som blivit en av mina bästa kompisar. Han borde ju ha varit här och tittat. Dessutom var Finland den stora vinnarnationen under VM 1954 och i backhoppning blev det finsk dubbelseger genom Matti Pietikäinen som hoppade 78 meter och Veikko Heinonen på silverplats.

Finland vann också överlägset medaljstriden med 13 medaljer före Sovjetunionen med 5, Norge och Sverige 3 var. Norge hade dock 1 guld, 1 silver och 1 brons och Sverige 3 brons.

När jag kom till skolan efter tävlingen talade Marrku om att det var han som hade varit den finska VM-speakern i Källviksbacken! Han hade varit där och klättrat upp till domartornet och blivit intagen för att översätta och rapportera hoppresultaten på finska!

Marrku gick tyvärr bort för några år sedan men jag ser fram emot att få hans lillebror Vesa på besök i den studiecirkel om Saxdalen som vi har på måndagar. Vesa väntas delta som vår gäst måndag 23 den här månaden.

Resultaten från Värlsdmästerskapen i nordisk skidsport 1954 kan du se här.

Vindbonuspengar blåser ner från Saxberget

Glädjande besked fick flera föreningar i Saxdalen när Stena Renewable Energy avslöjade hur vindkraftpengarna för 2008 kommer att fördelas. Stena har i avtal med Ludvika kommun lovat ge 10 000 per nybyggt vindkraftverk i bidrag till kommunens föreningsliv. Det ger sammanlagt 120 000 kronor i bidrag för 2008.

Som styrelsemedlem i två av Saxdalens föreningar: Rävvåla Kulturförening och PRO Saxdalen har det varit trevliga besked under ett par dagar.

Kulturföreningen fick 10 000 kronor till en projektor med bild och ljud. Den kommer bl.a. att kunna användas för att presentera resultat från den hembygdsforskning som föreningen bedriver. Video, bilder och bildspel ska kunna visas både i de studiecirklar som pågår och vid kommande evenemang vid byns centrala kulturbyggnad Runnbergsgården.

PRO kommer att få 10 000 kronor till en ljudslinga i Saxdalens Folkets hus. Den kommer att göra det lättare för alla besökare med nedsatt hörsel att höra vad som sägs, sjungs och spelas i lokalen.

Saxdalens Folkets hus-förening får 18 000 kronor till en ljudanläggning.

Saxdalens skola får 10 000 kronor till friluftsdagar.

Saxdalens byalag får 20 000 kronor till vandringsleder.

Räfvåla skoterklubb får 5 000 kronor till Ranmosstugan.

Bonuspengarna kommer naturligtvis att stimulera och underlätta det stora ideella arbete som utförs inom föreningarna. Det kommer i sin tur att bidra till fortsatt och kanske till och med ökad trivsel i Saxdalen.

Cykeltur till Ludvika för att gå på filmmatiné

Min kamrat Kjell och jag fick tillåtelse att cykla ensamma till Ludvika för att gå på film en söndag när vi var unga, 10-11 år. Det var en stor händelse för oss. Vi hade läst bioannonserna i tidningen och hittat en film som vi trodde skulle vara mycket rolig. Den hette Apan August på äventyr. Den gick på Röda Kvarn.

Förväntansfulla cyklade vi iväg med pengar till inträdet och med förmaningar om att vara försiktiga på alla möjliga vis. Ludvika var ju stan och det var utanför vår hemkommun och det var första gången vi cyklade så långt på egen hand.

Resan till Ludvika gick utan problem. Vi var framme i god tid och fick vänta ganska länge på att komma in på biografen. Det var en fin sommardag och inte många biobesökare på Röda Kvarn. När filmen äntligen började insåg vi att filmen inte var som vi förväntade. Vi hade trott att det var en humoristisk film men en apa i huvudrollen. Det visade sig i stället vara en för oss mycket ointressant film om ett gift par som skaffade en ung apa och födde upp henne precis som om det hade varit deras barn.

Apan fick sitta i barnstol vid bordet vid måltider precis som ett barn... ja det var ungefär det roligaste och mest spännande som hände under filmen. För mig som senare skulle studera beteendevetenskap skulle filmen kanske kunnat ha något värde som en vetenskaplig dokumentär men jag kan fortfarande inte se vem som skulle kunna uppskatta den här filmen.

Men det hela slutade ändå med att vi cyklade hem efter en spännande cykelutflykt ända till Ludvika. Jag tror att vi inte ville erkänna att vi tyckte filmen var urdålig. För mig blev Röda Kvarn ganska mycket förknippat med den här filmen och jag kanske var dit en eller två gånger efter första filmbesöket i Ludvika. Jag åkte hellre till Saga om jag skulle gå på bio. Men det blev också sällan. De flesta filmer jag såg var i Saxdalens Folkets Hus.

Här är jag ute och cyklar med mina föräldrar. Min första cykel var en röd Nordstjärnan med 26-tums hjul. Jag fick den 1949 när jag skulle börja skolan. Den köptes hos Arnold Johnson liksom mjölk, bröd, korv, byggvaror - ja det mesta av det vi behövde. Också min andra cykel och min enda moped inköptes hos Arnold Johnson.

Min första cykel var tung men den gick fort utför Malbacken. Mina kompisar hade Monarkcyklar med "lättmetallfälgar och ram av flygstål". De gick lättare att skjuta uppför Malbacken men gav inte samma skjuts nerför. Jag var mäkta stolt över min cykel.

Snart är det sommar - och Saxdalens dag!

Saxdalen blogg är stolt över att vara - förhoppningsullt den allra första - informatören om Saxdalens Dag 2009: Den dagen inträffar i år den 22 augusti! Planeringen har redan startat och närmare information om alla begivenheter kommer naturligtvis att ges i den här bloggen framledes.

Som svensk och med erfarenhet av hur snabbt almanackor börjar bli fulltecknade redan tidigt på året så vill vi vara ute i god tid: Skriv in Saxdalens Dag på lördagen den 22 augusti! Det kommer förresten inte bara att bli en Saxdalens Dag. Det kommer också att bli en...

Hemvändardag! Det betyder att alla som inte bor i Saxdalen men någon gång har gjort det är hjärtligt välkomna att komma tillbaka hem, om så bara för en dag. Ingen som någon gång varit Saxdaling eller Rävvåling kan avsäga sig det epitetet.

Dessutom inbjuds alla att besöka Saxdalen på Saxdalens dag även om man inte har den minsta anknytning till Saxdalen eller någonsin varit här. Det betyder:

Har du aldrig varit i Saxdalen förut så passa på att komma hit den 22 augusti. Vi tror inte att du kommer att ångra dig! Det betyder att den dagen också blir en Hitvändardag.

För den som eventuellt passerat Saxdalen under det senaste halvåret och sett en del av vår stolta kulturskatt Runnbergsgården se ut ungefär så här...

Misströsta inte! Med hjälp av vårsolen och entusiastiska kulturarbetare kan vi garantera att den fasad som under decennier pinats av sol, vind och vatten till sommarens tillställningar kommer att vara varsamt restaurerad och återställd till ett skick som anstår byns mesta kulturbyggnad.

Men inte nog med det: Redan den 21 mars finns det anledning att besöka Saxdalen. Då planeras ett kör-kafé i Saxdalens Folkets Hus. Där kommer enligt rykten en kyrkokör från Grangärde att sjunga. Det har sagts mig att det inte blir kyrkomusik på det här kaféet utan profan musik och troligen kommer delar av kören eller enstaka estradörer ur den musikaliska kören att medverka i ett spännande program. Vi återkommer närmare till det kompletta programmet.

Så håll utkik efter vad som händer i Saxdalen under våren och sommaren. Annars riskerar du att gå miste om flera positiva upplevelser. Och vem vill det?

Vi känner att Saxdalen finns mitt ibland oss. Och om du inte känt det så kom hit och känn efter!

Mitt i sommaren

Så här mitt i vintern - och i en riktig vinter - nästan som förr i tiden, då är det svårt att tänka sig den härliga svenska sommaren med varma dagar. Semestern brukar ju också för de flesta inffalla under sommaren och vara en positiv avvikelse från "det vanliga vardagslivet". Men kom ihåg att sommaren inte alltid är så härlig!

Jag vill ge ett exempel med en upplevelse som jag aldrig glömmer. Det var inte enbart obehagligt. Det var också spännande...

Min morbror Elis Haag arrenderade under många år en fäbodstuga i Mässan. Den låg på ett skifte som hörde till Sunnansjöböndernas mark. Där hade funnits flera fäbodar och flera fäbodstugor fanns fortfarande kvar. När jag var liten hade fäbodlivet i Mässan upphört, tyvärr, för när jag nu börjat intressera mig mer för fäbodkulturen och livet runt Väsman längre tillbaka i tiden så har jag förstått att Mässan för många, inte bara för mig, var förknippat med positiva upplevelser.

Under segelfartygens tid på Väsman var det ett hårt arbete att segla de sjöfraktande segelfartygen mellan Ludvika, Sunnansjö och Grangärde. Men åtmintone för de större skutorna var det nödvändigt med vind för att överhuvud taget kunna ta sig någonstans. Då var det inte alltid något obehagligt för sjömännen att få stiltje. De tog sig då gärna in till Mässan. Där fanns mycket av livets goda på sommaren. Mat, mjölk, smör, sol, värme och fäbodkullor som också tyckte det var stimulerande med ett besök av sjömän...

Men nu var jag alltså i Mässan och jag gissar 10-12 år gammal. Jag tyckte mycket om min morbror Elis och hans hushållerska (det hette ju så då) Gerda som ofta var i Mässan. Elis hade motorbåt som låg vid Stackarbergslandet. Den gick ganska fort för att vara på den tiden och det tog kanske 30-40 minuter att åka till Mässan när vädret var bra.

Nu hade Elis och Gerda besök av en flicka från Ervalla. Hon hette Mariann och var i min ålder och vi hade åkt till Mässan en morgon och tillbringat en härlig sommardag vid det gamla fäbodstället. Elis och Gärda var nära vänner med Strand-Kalle och hans fru från Lyviken. De hade byggt ett hus på samma skogsskifte men alldeles nere vid stranden. Där fick Elis och Gerda lägga båten när de var i Mässan.

På eftermiddagen gick vi ner till Strand-Kalles för att som alltid ha en trivsam samvaro med Kalle och hans fru. Kalle var dragspelare men jag minns aldrig att han hade dragspelet med sig till stugan men det var aldrig tråkigt i hans sällskap. Han var en mysig person och det var alltid skratt och stor trivsel tillsammans med honom. Mariann och jag trivdes också bra tillsammans och vi hade inte långsamt med de fyra vuxna. När det började bli dags för hemfärd drog mörka moln upp över Låsberget och Broby och det visade sig snart att ett ordentligt åskväder startade.

Vi avvaktade i stugan, där var varmt och mysigt och sjön lockade inte så som vädret nu var. Det blev ett stort fyrverkeri av blixtar och dunder och det fortsatte över hela västra Väsman och det höll på i flera timmar. Nattmörkret kom men blixtarna fortsatte under förnatten att ofta lysa upp himmel och vatten innan det avtog ungefär vid midnatt.

Då gick vi ner till den genomvåta båten för att åka hem till Saxen och Saxdalen. Båten hade ingen ruff som man kunde gå in i men där ruffen i så fall skulle ha funnits fanns en ganska stor plan yta i fören där man kunde sitta, en slags utomhus förpik. Båten hade aktersnurra som inte alltid var så lättstartad och när den väl startade ville båten gärna sticka fören högt upp i vädret, speciellt när Elis åkte ensam. Men nu var vi fyra personer ombord och Mariann och jag fick lägga oss på det triangelformade taket till ruffen om den hade funnits. Det blev nu i stället en utomhusbädd. Elis och Gerda bredde över oss några jackor eller vad det var så att vi inte skulle frysa.

Efter ganska många försök... det kändes som oändligt många - startade motorn. Det var en lågvarvig Archimedes om jag minns rätt. Den hade en stor trebladig propeller som när den startat gav båten en ansenlig fart. Båten var en typ av plattgattad snipa, en god sjöbåt, lite rank men bra i krabb sjö.

Vi frös Marianne och jag och jag kände det som en evighet innan vi kom fram till Stackarbergslandet i Saxen. Det var augusti och mörkt och det hade åskat och spöregnat i timmar. Men vi var nu på land igen ochElis och Gerda frågade om Marianne och jag ville gå före hem. De skulle packa ihop och göra fast båten. Och i den situationen fanns det ingenting som Marianne och jag önskade mer än att så fort som möjligt komma in i stugvärmen.

För mig var det nu helt och hållet på hemmaplan och Marianne litade på att jag skulle hitta vägen hem så vi gick iväg. Det regnade fortfarande lite till och från. Jag hade kortbyxor och jag minns inte om Marianne hade kjol eller kortbyxor men vi var båda barbenta när vi började den lite skrämmande vandringen för att komma högst upp på Malbacken.

Vi gick genom skogen fram till Spjutens och sen vägen fram till anslagstavlan mitt emot gödselstacken vid Rättar-Kalles. Där började vi bestigningen av Malbacken. Ja det kändes som ett stort hinder att ta sig uppför backen den här natten. Jag var glad att inte vara ensam och jag kände att Mariann kände sig trygg med mig. Det som gjorde den här vandringen till en oförglömlig upplevelse var att Malbacken var som en bäck av allt skyfall och att det var hudratals grodor på vägen.

Grodorna hoppade förstås, som jag gissar att grodor gör mest när de utvecklats till grodor och överraskats av åska och skyfall under en augustinatt. Och de hoppade på våra ben. Vi såg knappast någonting, det var ju mitt i natten. Men vi kände! De klibbiga grodorna var överallt - och som vi tyckte - speciellt på våra ben.
Jag kan stolt säga att jag inte har nogon grodfobi men den här natten var grodorna inga trevliga djur. Men vi gick säkert ganska fort uppför Malbacken och kom hem till Elis och Gerda. De kom också efter en stund och jag kunde gå in till mina föräldrar och lägga mig och sova. Jag minns inte riktigt hur oroliga mina föräldrar var men de var inte arga och troligen var de tacksamma för att vi inväntat bättre väder innan vi gav oss ut på sjön, även om det blev sent.