Bilder och kommentarer om Per Arvid Björk

Jag hann inte mer än lägga in Arvid Björks poem NORRBO BY i bloggen innan jag fick inte mindre än sju e-brev från en - jag höll på skriva - mycket gammal god vän... men nej, sedan gammalt mycket god vän! Han var dessutom en känd rädd-aktör på Ludvika Tidning men har liksom jag själv bytt status till pensionär: Bertil Danielsson. Han har inte bara använt pennor för att skildra människor och företeelser i Ludvika kommun utan också kamera. I det här inlägget vill jag presentera en del av den information om och bilder av Arvid Björk som Bertil försett mig med.

Först en kommentar från Bertil om Plusken:

"När jag gjorde min visinventering kom även Norrbo by upp. Då fick jag höra en festligt skröna(?) om visans tillkomst. Enligt uppgift lär Per Arvid ha kommit knallande genom byn och noterat att, vid ett av de beskrivna husen, en stege stod uppställd.
- Han upprördes då svårligen i sin ande, knackade på dörren och bad husägaren att omedelbart låta flytta den misshagliga stegen. Förklaring?

- Annars bir hä en krok på visa´!"

Men Arvid Björk bodde i den här stugan nära Bergvalls gamla affär i Västansjö. Bilden är tagen av Bertil Danielsson 1906.

Arvid var stamgäst på flera kaféer i nuvarande Ludvika kommun. Bertil träffade och fotograferade Arvid flera gånger och hans favoritbild är den här nedan, tagen på Nyhammars konditori 1963. Bertils känsla är att den här bilden ÄR Arvid Björk! Det är Bertils absoluta favoritbild av Plusken.

Arvid var också en återkom- mande gäst på Annas Kafé i Rävvåla och på Olgas Café i Blötberget.

Plusken var säkert respekterad och uppskattad av många men troligen också missuppfattad av en del, kanske bl.a. av barn, något som gjorde honom ledsen och ibland irriterad. Bertil träffade Arvid många gånger och hade samtal med honom. Hans slutsats är att Arvid Björk...

"på tu man hand, var som vilken ordinär äldre man som helst. Han var nog, vid närmare eftertanke, en "artist" som bjöd sin publik på den sorts show som förväntades av honom. (Int´ett rättförs ord).

Vid mina besök fördes ett resonemang utan några som helst "galenskaper" och revaljur.

En ståtlig och värdig man, värd all respekt enligt mitt sätt att se det."

Ett av de foton som Bertil tagit av Arvid Björk och som jag uppskattar mycket är från 1966:

Per Arvid Björk, Västansjö-Plusken

Alla ni läsare som har minnen eller kanske bilder av Plusken, Arvid Björk: Skicka gärna ett e-brev, vanligt brev eller ring och berätta. Vi lovar att ta vara på alla minnen av en person som fyllde en viktig funktion i sitt liv och som också blev känd av många.

Känd Saxdalsprofil jubilerade: Urmakarn

Första söndag efter gökottan d.v.s. i söndags firade en av mina släktingar (min fars kusin) Lars Fredriksson sin 80-årsdag. Inom släkten har han alltid kallats Lasse men många av hans kompisar kallar honom Urmakarn. Och som urmakare är han välkänd inte bara i Saxdalen utan av många människor runt om i Sverige.

Lasse föddes i det hus som han fortfarande bor i mitt emot Saxdalens första skola, senare Sjöstrands verkstad. Lasses far Gustav var snickare och byggde huset själv. Gustav hjälpte också min farfar att bygga ett likadant hus på granntomten. Där bodde mina farföräldrar resten av sina liv. Min farfar, Karl Fredriksson, och Lasses far var bröder.

Från min tidiga barndom har Lasse varit en av de viktigaste av alla personer bland släkt och bekanta som jag har växt upp och levt med. Han var både släkting, idol och kamrat. Tyvärr dog Lasses mor när Lasse var liten och Gustav blev ensam med tre barn. I huset bredvid hade mina farföräldrar bara ett barn, min far, men saknade fler barn. Det föll sig naturligt att mina farföräldrar hjälpte till och Lasse växte upp med mina farföräldrar och blev för mig mer som en farbror än som fars kusin.

Lasse utbildade sig till urmakare hos Malmströms i Nyhammar. Han fick en bra utbildning och hade säkert de bästa förutsättningarna för att bli en skicklig tekniker. Lasse inredde en verkstad på övervåningen hos min farfar och farmor och startade eget urmakeri. Det blev den plats dit jag för det mesta gick när jag slutade skolan. Lasses verkstad var en spännande oas för mig. Den hade en speciell lukt av bl.a. ammoniak och Lasse hade en radio som vi lyssnade mycket på. Ofta när jag kom till Lasses verkstad efter skolan började strax Radioföljetången, en uppläsning som jag tror varade en halvtimme. Jag kommer särskilt ihåg uppläsningar av Albert Engströms verk.

Lasse hade bil tidigt, en Ford Eifel. Med den gjorde vi många utflykter upp i Finnmarken, dels för att fiska i bäckarna - min farfars stora intresse. Men vi fraktade också hem större eller mindre gods som Lasse fått reda på fanns ute i socknen och som han köpt. Det var t.ex. en stor svarv, moraklocksfodral, urverk och annat. Eifeln hade en stor baklucka och om man tog ut baksätet gick det lätt att skjuta in och frakta t.ex. ett fullångt moraklocksfodral.

Lasse är välkänd i byn som en som fixar de flesta problem av teknisk natur. När vi fick fel på någonting i mitt hem sa alltid min far: Ja det där kan nog Lasse laga. Och det gällde inte bara klockor. Det gällde fel på traktor, jordfräs, snöslunga, båtmotorer, hushållsmaskiner - ja allt man kan tänka sig. Och Lasse säger själv att en av hans stora uppgifter har varit att "hjälpa folk" att reparera alla möjliga apparater.

Lasse har till och med hjälpt Hans kejserliga majestät, kejsare Haile Selassie av Etiopien (tidigare kallat Abessinien)! Det var inte personligen men Lasse gjorde sin militärttjänst som tekniker vid flygflottiljen F15 i Söderhamn och Etiopien hade köpt flygplan från svenska försvarsmakten. De behövde som alla tekniska prylar och maskiner service och reparationer. Och då var Lasse med där också. På köpet fick han sin hittills enda flygtur i ett av de etiopiska planen. Enligt Lasse var det ingen höjdare, bullrigt, obekvämt och med dålig sikt.

Lasse har inte flugit sedan dess. Han håller sig hellre på marken och mekar med sina motorcyklar som är ett stort intresse. Skrotramar och motorer renoveras i den takt andan faller på. Det gäller inte bara att ersätta trasiga delar med färdiga reservdelar. För det mesta finns inga reservdelar att få tag i utan de får tillverkas med hjälp av svarvar, fräsar och verktyg som Lasse har i sin verkstad. Verkstaden är delvis ett finmekaniskt urmakeri men också en verkstad där grövre verkstads-arbeten kan utföras. En och annan klocka repareras fortfarande, helst under vinterhalvåret och bara för tidigare kunder. Bilden av Lasse som jubilar vore ofullständig utan motorcykelanknytning. Därför visar ovanstående bild Lasse med två Harley Davidson-tillbehör, kepa och sejdel.

Lasse träffade sin Alice från Olsjön. De gifte sig 1955 och har sedan dess bott i Lasses föräldrahem som de övertog. Sonen Anders och sonsonen Andreas bor i Grängesberg men är ofta hos sina föräldrar och farföräldrar och deras verkstad. Alices bror Gunnar från Olsjön är också på besök varje vecka.

Ja, må Lasse leva i hundrade år!

Ännu en gökotta utan gök!

Lördagsmorgonens gökotta vid Tors-Karis förlöpte väl men huvudattraktionen, göken själv, uteblev... Trots fint väder, trevliga lyssnare och en riktigt skön sommar-morgon behagade göken inte underhhålla oss med en enda guckning. Jag gissar att vi alla känner till gökens lockrop men kanske inte hur den ser ut? Här är den på bild:

Klicka på bilden för förstoring!

Vår natur är ju internationell och göken finns i många länder, kanske med lokala varianter. Med hjälp av modern teknik har jag lyckats spåra en turkisk gök (om min kunskap i turkiska har lett mig rätt)? Den här göken går under beteckningen BELGIN GÖK något som först antydde att det kunde vara fråga om en Belgisk gök. Men vidare spaning ledde till Turkiet. Troligen är den här göken inspelad i Ankara-trakten. Om min fragmentariska turkiska hjälpt mig att förstå är det bara hanen som är gök och honan som sjunger? Lyssna själva och njut.


Naturen är förunderlig och tänk så många likheter det finns mellan natur och musik: Melodi, rytm och harmoni...

Linnés lärjunge doktor Johan Otto Hagström skrev så här 1749 från sin resa i Jämtland:

"När någon råkar komma under det trä, deruti gjöken sitter och gal, så kan gjöken spå, huru länge man skal gå ogift. Men hvarje galande utmärker giöken ett år, då han frågas, efter vissa rim, ungefärligen sålunda: Giök, Giök, Sitt på qvist, Säg mig vist, Hur' många år, Jag ogift går. Skulle nu gjöken gala allenast en gång, efter denna fråga, får den frågnde god tröst, at inom årets slut blifva gift. Men gal han öfver 10 resor, då sägs han sitta på galen qvist, i hvilken händelse hans spådom intet aktas."

Till vår gökotta gick en del av oss från Folkets Hus medan några tog vägen från Omvägen. Väl vid Tors-Karis kunde vi fågelokunniga lära oss av våra kunniga ornitologer som deltog i ottan. Dessutom fick vi lyssna till flera intressanta dikter egensinnigt och sirligt utformade av en av våra cirkeldelgagare: Åke Åhlström. De är värda att läsas och höras av flera än en begränsad krets hembygdsintresserade. Förhandlingar med Åke kommer att inledas för att se om vi kan få förmånen att på något sätt publicera något/ra av alstren här i bloggen.

Vår gök gäckade oss. Men döm om min förvåning när jag efter gökottan hemma på Malbacken fick besök av min dotter som hade gått en tre timmar lång skogspromenad från vår stuga i Mässan och nästan hela tiden hört göken! Och inte bara en gök utan flera stycken samtidigt! Ja naturen är naturlig och bryr sig inte så mycket om våra förväntningar på den.

Väl hemma fick jag också en klargörande rapport från Lars Persson, fågelskådaren som antagligen alltid har ögon och ögon öppna och anteckningsblock och penna tillhands när han går ut i skogen. Det här är några rader från hans "fågelrapport" från gökottan:

Någon gök behagade ju inte höra av sig under den trevliga utfärden till Torskaris.(dock en göktyta som är en hackspettsfågel) Men det var ju full fart på andra fåglar och jag räknade till 32 olika arter som sågs eller hördes från Folkets Hus – Torskaris – Folkets Hus. Nu gick ju jag och Åke Lundeberg en extra tur efter Saxbergsleden och då träffade vi på en riktig raritet i fågelvärlden för Dalarnas del: en Mindre flugsnappare samt en annan ganska sällsynt art: Törnskata.

Kuriosa: Jag tror inte jag hört någon som sett det hus som tidigare fanns på egendomen Tors-Karis. Men söndagen efter gökottan besökte jag min fars kusin Lars Fredriksson - allmänt känd som Urmakarn - som berättade att han hade sett det huset många gånger i sin barn- och ungdom. Lars och Gunnar Eklund brukade gå till Tors-Karis ibland och han kommer ihåg att de någon gång hade satt en tomhylsa i någon spricka i timmerväggen och sedan tävlat att skjuta prick på den blanka hylsan med luftgevär eller salongsgevär. Så det är helt klar att den gamla karta som visar att det fanns ett hus på platsen för länge sen var rättvisande.

Några bilder från Tors-Karis och gökottan, klicka på bilderna för förstoring:

Påminnelse om en gökotta och en gökotta avklarad

Kommande gökotta
Vi vill påminna om gökottan för deltagarna i de två studiecirklar om Saxdalen som hållits under hösten, vintern och våren.

En viktig nyhet är att de som har svårt att gå sträckan från Folkets Hus till Tors-Karis nu kan erbjudas biltransport till bara ett 100-tal meter nedanför Tors-Karis.

Vi träffas på Folkets Hus parkeringsplats nu på lördag 23 maj för avgång/avfärd kl. 07.40. Egen skaffning medtages.

Redan inträffad gökotta
Redan idag är den första av de två gökottor jag känner till i Saxdalen avklarad. PRO Saxdalen träffades vid Furuliden och förlustade oss med korvgrillning, tipspromenad, underhållning och kaffekalas.

Egentligen var det väl inte så mycket otta - vi startade kl. 14.00 - och sanningen att säga var inte mycket gök heller!

Nej, då var det mer Orre! Alvar Orre med sitt dragspel (visserligen stod det Grängesbälgarna på dragselslådan men vistt var det väl ett orrspel Alvar spelade på) och Olle Wallman med sin fiol spelade faktiskt Gökvalsen bland många andra kända låtar. Några medlemmar vittnade också om att den riktiga göken låtit sig avlyssnas.

Tack till alla som hjälpte till att ge oss en angenäm eftermiddag trots att vädergudarna skrämde in oss i stugan genom att släppa några regnstänk. Men det var inte mer än ett skrämskott. Asfalten bakom stugan var torr när vi avslutade gökottan.

Hur mycket gök finns det i Saxdalen?

Ingen vet väl exakt men ett sätt att förhoppningsvis få kontakt med göken är att gå på gökotta. Traditionellt var gökottan en sedvänja att tidigt på morgonen, redan vid solupgången på Kristi himmelfärds dag gå ut i naturen för att lyssna på fåglar och speciellt göken. Gökens sång kunde bl.a. förutspå framtiden. Vi är nog många som minns det gamla uppfattningen att det väderstreck man först hörde göken i var en tecken om framtiden: Östergök är tröstergök, norrgök är sorggök, södergök är dödergök och västergök är bästergök.

Idag har nog gökottor en delvis annan funktion kanske i första hand att komma ut i vårens natur och njuta av den tillsammans med andra människor.

Vi i Saxdalen vill väl inte vara sämre än på andra håll och här förekommer också gökottor. Jag känner till två som jag gärna vill annonsera om här i bloggen.

Gökotta 1
PRO Saxdalen: Onsdag 20 maj kl. 14.00 börjar vi inom PRO Saxdalen att lyssna efter gökar. Vid tjänligt väder håller vi till vid grillplatsen på Saxenstranden (udden nedanför kiosken). Vid regn och rusk flyttar vi till IF:s klubbstuga.
Vi grillar och äter korv med bröd och därefter kaffe med kaka.
Hela kalaset kostar 30:- per person.
Medtages: Stol och gott humör (obligatoriskt) samt paket till vinst i lotteriet (frivilligt).
Anmälan till Britt tel. 313 76 senast måndag 18 maj.

Gökåtta 2
Studiecirkeln om Saxdalen: Under hösten och våren har ett 20-tal personer deltagit i en studiecirkel om Saxdalen anordnad av Rävvåla Kulturförening och Studieförbundet Vuxenskolan. Vi bestämde på sista studiecirkelträffen att (de som vill) ska träffas och ha en gökotta lördag 23 maj.

Den skulle kunna kallas gökåtta eftersom vi tänkt vara framme vid målet Tors-Karis (nedanför Saxgerget) kl. 8.00. Men för att ingen ska gå bort sig efter vägen kan vi träffas vi kl. 7.40 vid Folkets Hus för gemensam vandring till målet.

För den som liksom jag själv aldrig varit till Tors-Karis (eller åtminstone inte vetat om att det kallade så) kan det vara tryggt att veta att kommunens GIS-ingenjör och kartexpert Kerstin Byström hela tiden kommer att ha kontroll på var vi är och vart vi ska.

Det här blir det första studiebesöket ute i verkligheten för att titta på något vi talat om inne i stugvärmen under vinterhalvåret. Om någon som inte varit med i studiecirkeln är intresserad att komma med så är du välkommen!

Knytkalas: Var och en medtar mat och dryck enligt egen smak. För den som har svårt att gå finns möjlighet att få skjuts nästan ända fram till Tors-Karis.

Norrbo by skildrad av diktaren Arvid Björk

I vår blogg har vi tidigare fått resa med gårdfarihandlaren Arvid Björk, Västansjö-Plusken. Han har gett oss en poets syn på RÄVÅLA FABRIK och Sunnansjö by. En av bloggens läsare, Sussie Andersson i Ludvika, låter oss nu fortsätta vår färd i Pluskens hjulspår. Hon har skickat dikten NORRBO BY till mig. Sussie har fått dikten från sin far Ivar Ågren som bodde i Grangärde. Tack för den!

Klicka på bilden för att få den förstorad!

Det är ganska klart att Arvid Björk var en man som kände sin hembygd mycket väl. Ingen vet hur många gånger har trampade sin cykel med resväskan runt till byarna i Grangärde socken. Och han trampade inte bara förbi stugorna, han var in i de flesta. Och han kände folket och han pratade med alla som ville lyssna och han förmedlade nyheter, stora och små, mellan socknens olika byar och stugor.

Min mormor var född i Östanbjörka och varje gång Arvid kom till Malbacken fick mormor de senaste nyheterna om vad som hänt i hennes födelseby och hur det stod till med de olika familjerna i byn.

Inte visste jag att Plusken till och med cyklade och "uppträdde" utanför socknen. Men min svärfar Arne Nyström, född i Rusbodarna och uppväxt på Slogåsen lämnade följande kommentar när han läst det första inlägget från Arvid Björks penna:

"Han var ofta en uppskattad gäst på Olgas Café i Blötberget där han berättade historier som han ofta avslutade med orden: "Det var möljugt och pluskut" därav skapades hans tillnamn. Han hade ytterligare ett uttryck som återkom och det var att, "han önskade P J Hammar ur sockna"! Hammar var en landsfiskal som krävde Plusken på handelsrättigheter.

Den dikt om Sunnansjö som du publicerat och som han skrivit gläder mig och förvånar mig. Hans beskrivning av 30/40-talets Sunnansjö både geografiskt och känslomässigt väl beskriven. Min mormorsmor bodde i Forstäppan fram till början av 30-talet så jag har många resor på mammas cykelpakethållare mellan de omtalade stugorna och institutionerna att minnas."

Från Sussi Andersson har jag också fått en dikt om Nyhammars bruk. Den kommer i ett senare inlägg. Frågan är: Har Arvid Björk skrivit dikter från alla byar i socknen? Känner någon till om han sålde sina dikter? Han lät trycka åtminstone en del av sina dikter i Stockholm och satte pris på dem: 10 och 20 öre.

Du som har mer information om Plusken, dikter, minnen, bilder: Skicka brev eller e-post eller ring mig på nummer 0240-310 38 och berätta!

Hälsar Ola

Hemresan från Köln 1960

Min första utlandskörning med nya körkortet: Resan till Köln 1960 har jag berättat om i ett tidigare blogginlägg här. Men Köln är ju långt bort och hur gick det att ta sig hem till Sverige med det nya körkortet? Det gick bra. Min far och jag delade på körningen och vi kände oss båda mer och mer hemma i den västtyska trafiken.

När vi lämnade Köln åkte vi söderut längs Rhen. Vi körde genom Västtysklands dåvarande huvudstad Bonn som ligger drygt ½ mil söderut och fortsatte ytterligare 5 mil till Koblenz. Där gjorde vi en avstickare längs den vindlande vinfloden Mosel. Ja det är vatten i floden men den kantas hela vägen av gamla slott och vingårdar. Vi åkte upp till Trier, 13 mycket slingrande mil längs floden. Ett minne är hur cyklister besökt sina bagerier på morgonen för att inhandla bröd. De cyklade med färska bröd på pakethållaren. Det som skiljde från svenska förhållanden var att bröden inte var inslagna i en påse utan bara med en liten papperslapp runt på mitten. Resten var utsatt för damm, stänk, väder och vind.

Inte visste jag när vi kom till Trier och hade bara 3 mil kvar till Luxemburgs huvudstad Luxemburg att jag 35 år senare - och under flera år - skulle åka till Luxemburg på möten inom EU. Vi blev medlemmar först 1995 men jag var där också under ett par år tidigare när vi som EG-medlemmar deltog som observatörer. Vi fick då delta i mötena och fick yttra oss men fick inte delta i omröstningar och beslut.

Men den här gången vände vi i Trier, körde tillbaka till Koblenz och sen mot nordost till Kassel och vidare till Wolfenbüttel ett par mil söder om Braunschweig. Där tältade vi vid då Europas största konstgjorda friluftsbad. Dagen efter åkte vi till Braunschweig och tittade på några bunkrar som fortfarande fanns kvar efter andra världskriget. Inge och hennes familj hade bott i Braunschweig innan de flyttade till Köln. Jag tror att det var i Brauschweig vi träffade två dalmasar från Gagnef. De hade orienterat fel och kommit till en gränsövergång till forna Östtyskland. Där fick de vända om. Min far frågade om de talade tyska och de sa att det behövdes inte: Man klarar sig långt på Gagnsmål!

Ett delmål på resan var också Wolfsburg norr om Braunschweig. Vi hade en ganska ny Volkswagen sin gade tillverkats i Wolfsburg. Vi hade en inbjudan att få gå igenom fabriken om vi kom till Wolfsburg. Vid den stora trappan vid ingången till fabriken lärde jag mig vad det tyska ordet Urlaub betyder: Semester. Några vänliga vakter förklarade att fabriken tyvärr var helt stängd för semester så vår inbjudan var inte mycket värd just då.

Vi fortsatte mot Hannover och Hamburg och hittade en tältplats norr om Hamburg. Den var inte helt bekväm eftersom den låg mycket nära både en flygplats och en fiskkonservfabrik. Det var svårt att sova på natten när stora flygplan flög in över oss och det luktade hela tiden fisk, inte färsk fisk utan fiskavfall. Men jag tror vi tältade två nätter där och utforskade Hamburg på dagarna.

Vi hann se Hagenbecks djurpark och vi åkte en rundtur med båt i Hamburgs hamn. Där träffade vi en norsk sjömanspräst som vi tillbringade resten av dagen med. Han visade oss Reeperbahn och ingången till prostitutionsgatan Herberstraße och vi besökte en av de största nöjesrestaurangerna i kvarteret St. Pauli: Zillertal. Hamburg var ju åtminstone på den tiden känt som ett syndens näste.

 

En bild från den stora nöjesrestaurangen Zillertal i St. Pauli i Hamburg

Jag minns inte vilken väg vi åkte hem från Hamburg men jag antar att vi åkte upp till Fredericia på Jyllands ostkust. Vi hade släkt på andra sidan sundet, i Middelfart på Fyn. Jag hade varit där med min familj när jag var i förskoleåldern och en av mina kusiner gifte sig med en danska i Middelfart. Redan då fanns en över 1100 m lång bro över Lilla Belt (byggd 1929-1935). Det var spännande att åka över bron för ett barn.
Det fanns bara en fil för bilar så det var trafikljus som visade om man fick åka eller vänta. Men bredvid det smala körfältet för bilar fanns en dubbelspårig järnväg. Där kunde expresståg köra alldeles bredvid bilarna i hög fart. Det var enda broförbindelsen mellan Jylland och Fyn. Idag finns en ny stor vägbro en bit söder om den gamla Lilla Bältbron. Men bron från 1935 är fortfarande den enda järnvägsbron mellan Fyn och Jylland och tillåter expresståg att köra i 180 km/tim över bron.

Resan hem till Sverige gick utan problem och tillbaka hemma i Saxdalen var jag mycket nöjd med mitt körkort. Jag hade redan fått både stor glädje och nytta av det men jag hade inte behövt visa upp det en enda gång.

Studiecirkeln om Saxdalen har gökotta

Under hösten 2008 och våren 2009 har två studiecirklar om Rävvåla/Saxdalen genomförts. Intresset för cirkeln vid starten i september 2008 var så stort att halva antalet anmälda fick vänta till våren för att träffas och prata om och minnas Räfvåla/Saxdalen från sin egen horisont.

I första gruppen deltog 10 personer och i den andra 11. Varje grupp träffades 10 gånger och den 10:e träffen i grupp 2 var måndag 27 april i år. Studiecirklarna anordnades genom ett samarbete mellan Studieförbundet Vuxenskolan och Saxdalens Kulturförening.

Vi har alltså suttit inne i den goda stugvärmen under höst, vinter och vår och berättat och diskuterat om det som fanns och finns utanför - i verkligheten. Tidigt kändes det som att teorin inomhus borde följas av praktik utomhus.

Så nu är det dags: Alla deltagare i de två genomförda studiecirklarna om Rävvåla/Saxdalen är välkomna till gemensam GÖKOTTA.

Samling utanför Folkets Hus lördag 23 maj kl. 07.40 för gemensam march till Tors-Karis.

Medtag oömma kläder, glatt humör, någonting att äta och någonting att dricka.

Välkomna!
Hälsar Ola

Stockholmsresor med tåg

När jag var liten och i början av skoltiden åkte min familj till Stockholm minst en gång men för det mesta ett par gånger per år. Jag hade en moster, Ester, som var gift och bodde på Hantverkargatan 53 på Kungsholmen - mitt i den backe som spårvagnarna på den tiden fick kämpa sig uppför innan de kunde fortsätta fram till Fridhemsplan.

Stockholmsresorna var stora upplevelser för en liten pojke från Malbacken. Bara att åka till Ludvika var ju stort och att där kliva på ett tåg som skulle gå ända till huvudstaden det var ännu mer imponerande. Vi åkte i 3:e klass-kupé som det hette fram till 1956. Då märktes vagnarna om till 2:a klass och 2:a klass blev på samma sätt 1:a klass. Då hade min far skaffat bil och vi åkte bil till Stockholm. Jag minns inte om jag såg någon 1:a klass-vagn innan ommärkningen. Jag har för mig att min far sa att 1:a klass tidigare bara var för kungligheter. Om det var så vet jag inte.

Vilken klass man åkte i hade en viss betydelse förutom att det var skillnad i komfort i de olika vagnarna. Sträckan Ludvika-Tillberga var i början av mina Stockholmsresor inte elektrifierad utan där drogs tåget av ånglok. Rök och ånga från ångloket blåste upp ganska högt nära loket men sjönk sen ner och blåste ibland in i tåget. Därför var ordningen på vagnarna: Klass 1 närmast loket, sedan klass 2 och sist klass 3 när den klassen fanns.

Komforten varierade också mellan vagnar i den lägsta klassen. Jag minns vagnar med träbänkar som inte var så bekväma men det tänkte man nog inte så mycket på på den tiden. Det fanns ganska stora vattenkaraffer som var upphängda i hållare på väggen och bredvid fanns pappersmuggar som man kunde dra ut ur en annan hållare så att man hade något att dricka ur. Konduktören eller konduktörerna, det var ofta mer än en på den tiden, fyllde på vatten när det började ta slut.

Att gå på toaletten var också spännande. Då fanns inga slutna toalettsystem som idag utan det var som ett utedass inomhus: Tittade man ner i hålet i toalettstolen så rusade banvallen och sliprarna förbi där nere i en hiskelig fart. På stationer fick man inte använda toaletterna. Så småningom kom man fram till Tillberga. Där blev det lokbyte men samma tågvagnar fortsatte sedan till Stockholm. I Tillberga tillkom resenärer från Västerås. Det fanns också restaurangvagn men jag minns inte om den fanns med hela vägen från Ludvika till Stockholm.

Från Tillberga var vi i alla fall befriade från röken från ångloket och kunde njuta av fri usikt utanför fönstret. När vi passerade de höga radiomasterna i Spånga visste man att det inte var långt kvar till Stockholm. Jag tror att vi för det mesta gick till Tegelbacken och tog spårvagnen därifrån till Hantverkargatan. Det fanns en hållplats före och en efter 53:an där min moster och ingifta morbror bodde.

Ester och Anders Bodde i ett rum och kök - ja köket var inte större än att två personer kunde sitta samtidigt vid ett mycket litet matbord. Köket hade gasspis och jag var alltid rädd att gasen skulle explodera eller att det skulle börja brinna. Man hade respekt för gas. Badrum fanns inte men en liten toalett.

Alltid när vi hälsade på min moster i Stockholm var det flera saker jag ville göra: Åka hiss, åka spårvagn, åka rulltrappa och åka till Bromma flygplats för att titta på flygmaskinerna som lyfte för att flyga till Amerika.

Här är jag inte så gammal när jag är ute på stan med min mamma. Pappa stod bakom kameran.ulltrappa. Jag var nog ett par år till innan jag fick gå själv på stan. Men då fick jag gå nästan mer till Stadshuset där det låg ett konditori. Jag hade fått pengar med mig så att jag kunde köpa något gott. Jag beställde "hjärtor". Jag förstog att det inte hette "hjärtur" som vi sa hemma och inte visste jag att dom kallades polynéer de där hjärtformade små bakelserna med florsocker...

Jag fick också gå ensam till Kronobergsparken som inte låg mer än några kvarter från min mosters lägenhet. Dör gungade jag och åkte rutchkana och lekte i en buss byggd av trä som man kunde klättra upp på och leka inne i. Jag var stolt över att kunna gå själv i Stockholm och höll mig alltid till de gator jag hade tillåtelse att gå på.

Anders, min mosters man var portvakt och en dag frågade han om jag ville följa med och titta på en fin bil. Det ville jag förstås och det var i ett garage bara 50 m från Hantverkargatan 53. Det var sommaren 1951 och jag fick se en så här fin bil.

Volvo PV Special. Special för att den inte var svart, duvgrå kallades den visst, duvblå skulle jag ha kallat den. Den hade gök eller svala på taket. Ornitologerna är tydligen inte överens. Men det var en nymodighet som imponerade. Den var som helt ny och hade säkert inte gått många mil.

Men jag skulle ju så småningom växa upp i flera folkvagnar och först i vuxen ålder falla för Volvo.

Vi har alla våra favoriter bland mat och dryck, en av mina var polynéerna. En av min fars specialiteter när vi besökte Stockholm var att köpa Lungmos. Jag antar att det var ett namn som min skojfriske morbror Anders hade satt på Norrmalms pölsa. Den inhandlades på Konsum som låg nära min moster och morbrors lägenhet.

Anders hade alltid en massa hyss för sig och han sa att han själv inte var så petig med mat: Han åt allt som var lagat - utom gamla skor.