Vad betyder PUB för dig?

Redan som liten hade jag klart för mig att PUB var en förkortning. Det betydde Paul U(rbanus) Bergström, den man som redan varit död i åtta år när jag föddes men som byggt ett varuhus som jag ville besöka vid varje stockhomsbesök. Läs mer om honom här: Paul U. Bergström.

Det var inte varorna jag var intresserad av utan rulltrap- porna som jag älskade att åka i även om de då inte var lika spektakulära som den nutida bilden visar. På den tiden fanns inte heller tunnelbanan med sina både längre och brantare rulltrappor.

För oss Saxdalingar och Rävvålingar kanske varuhuset PUB inte är så intressant om det inte vore för vårt stora kulturin- tresse som sträcker sig lång söder om Björnhyttan.

Kortversion av en kulturhistoria: Paul U. Bergströms son Kristian blev en dag skäggig och slank in på Ekengrens frisersalong på Söder i Stockholm för att bli rakad. Den som rakade honom var den då 14 år unga Greta Lovisa Gustavsson som anställts på frisersalongen då hennes far, renhållnings- arbetare Karl Alfred Gustavsson, nyligen avlidit.

Hur många besök Kristian Bergström gjorde på frisersalongen på Söder framgår inte av historien men i juli 1920 började Greta Lovisa arbeta på PUBs hattavdelning som expedit.

Det kulturellt intressanta kommer här: Greta Lovisa fick på PUB också arbeta som fotomodell för annonser och med inspelning av reklamfilm. 1922 fick hon en biroll i stum- filmen Luffar-Petter. För att kunna delta i filmen och också studera på Dramatens elevskola slutade hon sin anställning på PUB samma år. Bilden av Hötorget är från 1900. En senare bild som troligen liknar PUBs varuhus på 20-talet mer än den från 1900 finns här.

Vid midsommar 1924 blev Greta bekant medtändstickskungen Ivar Kreuger och snart också med Mauritz Stiller en av svensk films förgrundsgestalter som likt Greta arbetat med hattar under sin ungdom.

Mauritz Stiller anses vara den som upptäckte Greta och som tog henne med till USA och som gav henne artistnamnet Greta Garbo. Då vet de flesta som har åldern inne vem det handlar om. Och det kan man kalla både kultur och filmhistoria. Inte kunde väl den orakade Kristian Bergström ana att han den gången på Söder blev rakad av den kvinna som av Amerikanska filminstitutet fortfarande rankas som världens femte bästa skådespelerska genom tiderna.

Den här historien utspelades långt innan jag besökte PUB och jag hade då ingen aning om den. Jag ville bara åka rulltrappa!

Och egentligen var det om en annan uttolkning av förkortning- en PUB jag tänkt skriva om men det får bli i ett senare inslag.

Greta Garbo 1931
i filmen "Susan Lenox"

Karl

Idag vill jag gratulera alla som heter Karl! Det finns ju flera som heter Karl och därmed har namnsdag idag t.ex. Karl Gustav, han den 16:e - och jag själv.

En annan Karl är Karl Viktor Karlsson i Linghem. Han är nog som vilken Karl som helst med undantag för sin ålder. Han fyllde 106 år på Lucia-dagen förra året. Jag framför mina varmaste gratulationer på Karl-dagen.

Inom vetenskapen psykologi talar man om psykologiska försvarsmekanismer. Det är olika mekanismer som vi människor använder oss av för att undvika att råka ut för psykologiska problem, neuroser och i värsta fall psykiska sjukdomar, psykoser.

En av försvarsmekanismerna kallas "identifikation". Det innebär att vi tillskriver oss själva egenskaper som vi ser hos andra personer och som vi uppskattar. Det kanske är det jag ska ägna mig åt en stund här.

Både min farfar och min morfar hette Karl. De är båda personer som jag beundrar, min farfar på goda grunder. Vi fick många år tillsammans och jag har många positiva minnen av honom.

Morfar däremot dog året innan jag föddes. Han syns till vänster, Karl Haag med min mormor Mia född Pettersson från Östanbjörka.

Av morfar har jag inga egna minnen utan bara hörsägner att gå på. Men min mormor levde tills jag var 25 år och hennes sätt att vara en stor tillgång för en uppväxande dotterson gjorde bland annat att jag ser min morfar som en värdig bärare av vårt gemensamma förnamn Karl.

Annars är jag långt ifrån ensam om att ha namnet Karl. Enligt min tidigare arbetsgivare, Statistiska centralbyrån, fanns det vid årsslutet 2008 (vi räknade så noggrant att förra årets slutsiffra inte publicerats ännu) 212 202 män med förnamnet Karl. Av dessa använde 60 498 Karl som tilltalsnamn. Mer överraskande kanske är att det också fanns två kvinnor med förnamnet Karl. En av dessa använde Karl som tilltalsnamn. Det fanns också två personer som hade efternamnet Karl.

Stavar vi namnet Carl så fanns 121 534 män och yvå kvinnor med det förnamnet. Ingen kvinna men 24 962 män hade Carl som tilltalsnamn. Efternamnet Carl hade hela 21 personer.

Men kungen då? Jo vi har väl en del gemensamt men det vore väl att ta i att säga att vi var kompisar även om vi bodde i Uppsala samtidigt under några år. Karl Gustav är drygt fyra år yngre än jag och när han började studera i Uppsala var jag redan lärare på universitet något som stärker min självkänsla även om jag bara är den 1:e och han den 16:e.

En liten detalj som jag annars skulle kunna använda för att identifiera mig med honom vore det faktum att Karl Gustavs far omkom i en flygolycka samma dag som jag fyllde ett år.

Nej vi var inte bästisar även om vi studerade sociologi båda två - men vid olika tillfällen. Och han handlade i affären mitt över gatan från mitt tjänsterum på Sysslomansgatan i Uppsala - men jag hade inte skrivbordet vänt mot fönstret så jag såg honom aldrig där heller.

Däremot var jag bästa kompis med min tidigare klasskamrat som under kungens uppsalastudier var klubbmästare på Stockholms nation där kung Karl var inskriven under sin Uppsala-tid. Så en obetydlig insyn i kungens liv, eller snarare trovärdiga vittnesmål om att han fanns där i Uppsala, hade jag.

Annars var "vanliga" Karlar som Trygg-Kalle och Rättar-Kalle i Saxdalen personer som varit mer närvarande och mer betydelsefulla i min ungdoms medvetande än många stora Karlar runt om i världen.

Extremen åt andra hållet är väl Karl den store. För att justera en större psykologisk störning kanske han är det rätta identifikationsobjektet. Denne Karl som på juldagen år 800 kröntes till romersk kejsare lärde sig läsa först som vuxen men blev härskare över ett rike som omfattade en stor del av nuvarande Centraleuropa (grönt på kartan).

Karl den store organiserade den s.k. karolingiska renässansen. Den lär ha inneburit ett kulturellt framsteg i förhållande till den tidigaste medeltiden.

Kanske det är en av orsakerna bakom den mångfald av egna kulturyttringar som vi har förmånen att uppleva i vår egen lilla del av världen: Saxdalen.

Tänk om inte 26 januari fanns...

Jag skulle sakna 26 januari mycket om detta datum inte fanns. Tänk att aldrig ha fått lyssna till Alice Babs som är född då - och i så fall inte heller till den supermusikaliska och humoristiska trion Swe-Danes där hon sjöng med danskarna Ulrik Neuman och Svend Assmussen. Vi skulle i så fall också ha missat att lyssna till en annan stor jazzviolinist, fransmannen Stéphane Grappelli.

En svensk lirare som också skulle ha saknats var Gösta "Snoddas" Nordgren. Han skulle säkert vara känd av en del äldre svenskar med stort idrottsintresse men knappast av större delen av Sveriges befolkning som den 26 januari 1952 satt klistrade framför radioapparaterna för att lyssnade på Lennart Hylands populära radioprogram Karusellen.

Den lördagen lyssnade jag på Karusellen och hörde när Snoddas sköt sig in i hela Sveriges befolknings medvetande - inte med ett bandyskott utan med en musikbang som hördes överallt och under lång tid: Hadderian haddera...

Historisk forskning har visat att jag själv fyllde 10 år just den dagen så ni förstår hur viktig 26 januari är för mig. Utan den: Ingen blogg och ingen bloggare Ola.

Jag minns hur vi skolbarn försökte lära oss texten på Flottarkärlek som slagdängan hette. Vi försökte komma ihåg texten som vi skrev ner på papperslappar och sen försökte sjunga. Snoddas musikaliska betydelse för mig kan inte jämföras med Alice Babs eller Stéphane Grappeli men så var han ju inte heller född den 26 januari.

Det var däremot både Alice Babs och Stéphane Grappeli och det är jag lite stolt över. Här syns Alice Babs med dottern Titti, också sångerska som också läste pedagogik på min institution när jag var lärare vid Uppsala universitet.

Andra som jag har en positiv bild av och som är födda samma datum är t.ex. den amerikanske skådespelaren Paul Newman, den franske filmregissören Roger Vadim och den kanadensiske ishockeyspelaren Waine Gretzky. Mindre stolt är jag över att ha födelsedagen gemensamt med Rumäniens tidigare diktator Nicolae Ceaucescu.
Den franske marskalken och senare kungen av Sverige Jean Babtiste Bernadotte har inte gjort något intryck på mig så där har jag ingen uppfattning.

Ett par andra storheter som jubilerar den 26 januari är Indien och Australien.

Ovan till vänster syns Röda Fortet i New Delhi i Indien. Där talar landets president till Indiens folk varje år den 26 januari, så också idag. Indien som stat föddes 26 januari 1950 och är ett land som jag tycker mycket om. Jag har flera mycket goda vänner i och från Indien.

I Australien har jag aldrig varit och har därför ingen riktig uppfattning om landet. Nationaldagen är i alla fall 26 januari. Jag skulle gärna besöka Sydney och det vackra operahuset som syns ovan till höger. Som svensk kan man kanske känna sig nästan hemma där eftersom en dansk arkitekt ritat huset.

Den närmaste planen är dock att i kväll besöka Ludvika jazzklubb och lyssna till en hyllning till en annan av jazzens storheter: Gitarristen Django Reinhardt. Han var inte född den 26 januari men däremot den 23 januari, i Belgien. Han skulle ha fyllt 100 år i år om han hade levat.

Här kan man lyssna till Franska Hotkvintetten med både Django Reinhardt och Stéphan Grappelli spelandes Limehouse Blues:

Jag fick ett elektroniskt brev från Nacka

Ack nu är det vinter - och skidan den slinter...

Under en promenad på skogsvägen till Vitjans Rönningfall i dag... Ja den metropolen är nog inte så känd, inte ens för många Saxdalingar. Men för mig och min sambo och hund är Vitjans Rönningfall ungefär halva vägen till Stackarberget. Under den halvtimmeslånga promenaden idag hann vi möta tre snöskotrar, två skidåkare, en stavgångare och en anhörig, gammaldags gångare utan stavar.

Det har ju blivit mildare så att folk vågar sig ut igen och det är också en riktigt fin vinter. Brevet från Nacka kom från en bekant från Uppsalatiden som jag inte träffat på många år. Men vi har fått kontakt och skickar då och då ett e-brev på Internet.

Jag har annars inte haft någon kontakt med Nacka sedan 1957. Det var året när vi hade en TV på prov och den närmaste och enda TV-sändaren låg i Nacka! Det innebar att jag när det var TV-dags tillbringade halva tiden på taket och vred på den 12 meter höga masten så att de två stora grindarna där uppe, antennerna, skulle kunna ta emot så mycket svartvit TV-bild som det var möjligt. Jag kände en viss samhörighet med Nacka då. Jag tror inte ens att jag varit dit men jag hade varit i Stockholm och jag visste ungefär åt vilket håll det låg.

Den andra kontakten på taket hade jag med mina föräldrar som tittade på TV och rapporterade genom skorstenspipan hur bra bilden var. När jag inte fick någon information vred jag sakta antennerna åt något håll och väntade på att få höra att: "Nu är det bättre!" Eller, "nu blev det sämre".

Problemet var att det ytterst sällan blev bra, hur jag än vred antennen. Jag tappade kontakten med Nacka och Nacka-sändaren efter den 26 januari 1957 när min far totalkvaddade vår Folkvagn på väg hem från arbetet i Grängesberg. TV-apparaten som var lånad på prov lämnades tillbaka till Sune Holm i Grängesberg och en ny Folkvagn köptes in på Bil & Buss i Ludvika.

Men idag hade jag alltså kontakt med Nacka igen och fick ett tips till den här bloggen. Iréne, hon heter så hon som skrev, har flera gånger varit i Grängesberg/Grangärdebygden under semestrar, tydligen både på sommar och vinter. Hon har brukat gå in på Internet för att titta på de webbkameror som bl.a. kan visa om det är snö och hur vädret ser ut.

Så här är några länkar till bl.a. skidanläggningar som vi har en hel del här i Dalarna men också till andra webbkameror i Sverige och i hela Norden.

webbkameror.se har både skidkameror och många andra webbkameror

swecams.se har webbkameror runt om i Sverige

vaplan.com har webbkameror i hela Norden

Jag tittade runt lite på olika webbkameror i Örebro, dit jag ska åka i morgon och Säfsen. Problemet på natten är att då händer ju ingenting så det är svårt att avgöra om det är stillbild eller video. På dagen när det är full aktivitet och ljust blir det en annan sak.

Att sitta länge och vänta på att någon ska gå över Jerntorget i Örebro eller att någon ska åka nerför en mörklagd pist tar kanske för lång tid för oss stressade nutidsmänniskor. Om man vill hålla sig orienterad om vad som händer runt omkring oss utan att ägna för stor tid åt att vänta kan man i stället välja att titta på någon video som redan är inspelad. Det finns flera sådana i länkarna här ovan.

Har ni förresten åkt förbi Clas Ohlsons lager i Insjön på sistone? I så fall har ni kanske sett att det varit något bygge på gång men inte ens haft tid att stanna till en kvart för att se vad som är på gång. Då är ni redan att gratulera: ni har tjänat in den kvarten och kan nu i stället titta på hela byggnadspro- cessen i komprimerad form, passande för dagens välorienterade medborgare som måste utnyttja tiden väl...

Lite bilhistoria: Vi var en Folkvagns-familj

Under första hälften av 1950-talet köpte mina föräldrar vår första bil. Läs om det här. Det var en begagnad Volkswagen. Det blev så småningom tre bilar till av samma märke.

Det här var under den period när svensk privatbilism expanderade som mest. Jämfört med dagens bilkristider var det här raka motsatsen. Jag föddes mitt under andra världskriget som försenade utvecklingen och försäljning av Hitlers idé att skapa en tysk folkbil. Hitler lär ha sagt att "Varje hygglig tysk ska få en egen bil."

Den första prototyperna till Folkvagnen gjordes av professor Ferdinand Porsche 1932 och 1934. Den stora succén presenterades på Berlinutställningen 1938, Volkswagen typ 1. Våren 1939 fick rikskanslern Adolf Hitler en Volkswagen cabriolet i 50-årspresent. I Tyskland var planen att köpare skulle förskottsbetala bilen till gas- och elektricitetsverkens inkasserare. Men andra världskriget kom emellan och produktionen inriktades på militära bilar.

Den första Volkswagen som importerades till Sverige sommaren 1948 såg ut så här:

1948 importerdes 349 "vagnar" som det kallades. Vår första Folk- vagn hade samma utseende men var brun. Den förste som köpte en Volkswagen i Sverige i januari 1049 var en serviceingenjör i Stockholm, den andre var vår bilintresserade prins Bertil.

Bilen blev en folkbil också i Sverige och när min far skulle köpa sin andra Folkvagn var det lång leveranstid. Jag vill minnas att det var nästan ett halvårs väntetid på att få en ny Folkvagn i mitten av 50-talet.

Men efter denna långa väntan fick man en bil med odelad bakruta, helsynkroniserad växellåda och en hel del andra förbättringar. Det var som att bli supporter till en idrottsklubb när man tillhörde en Folkvagns-familj. Mina bästa kompisars föräldrar hade också flera folkvagnar och vi barn lärde oss allt vi kom åt om olika årsmodeller, tillbehör osv.

När min familj besökte Västtyskland 1960 var det en stor besvikelse när vi kom till Wolfsburg. Som Volkswagen-ägare hade vi en stående inbjudan att besöka fabriken och få en visning av fabriken och produktionen där. Tyvärr var produktionen stoppad när vi passerade Wolfsburg. Där stod vi på entrén till fabrikens 1,3 kilometer långa fasad men fick gå tillbaka till vår lilla Folkvagn när jag fått lite användning av min kunskap i tyska, ordet Urlaub = semester.

Vi köpte en särskild bok om hur man skulle få ut det mesta av sin Folkvagn och vi köpte en hel del extra utrustning. På en av bilarna hade vi en taksökare, en trålkastare som senare blev förbjuden och bara fick användas av polisen. Den var bra när man skulle titta på välskyltar som på den tiden inte var så upplysta som idag. Vi köpte också kromade skärmar över strålkastarna som senare förbjöds därför att det var livsfarliga vid en krock.

Vi lärde oss hur man bänder loss ryggstöden från framstolarna och läggen ryggstöden mellan framstolarna och baksätet så att man kan få två sovplatser i bilen. Det gjorde vi i Värmland en sommar när min farmor och farfar åkte med på en kamping- semester. Jag och någon till låg i bilen och det var minst sagt obekvämt. Övriga sov säkert mycket bättre i ett tält.

Min egen första bil var en DKW Auto Union, föregångaren till AUDI. Den köptes 1967 och drog knappt en liter oljeblandad bensin per mil. Bensinen tror jag kostade 70-75 öre per liter. Min nästa bil var en Volvo PV. Det var ju som att byta hemmalag i ishockey! Tänk att byta från Leksands IF till Djurgården! Men jag har ändå fortfarande Volvobilar. Mina föräldrar övergick också så småningom till att bli Volvo-ägare med en mellanperiod med ett par engelska Ford-bilar.

Som barn drömde min kompis (som också tillhörde en Folkvagns-familj) och jag om att äga en Porsche. Det var ju inte alls en bil för vanligt folk utan en ganska extrem och exklusiv sportbil. Den drömmen förverkligades inte för någon av oss. Däremot har jag en granne och ingift släkting, Olle Norberg som förverkligade samma dröm. Han ses här på vår gräsmatta med underverket. Visst är den häftig! Men Olle har numera bytt till en mer bekväm bil för mogna män i vår ålder.

Så Porsche var drömmen och Folkvagnsbubblan verkligheten. Sen kom DKW Auto Union in i min verklighet. Om man tittar på hur det ser ut idag med resultatet av det som Ferdinand Porsche åstadkom så finns holdingbolaget Porsche Holding. Det ägs till 100 procent av ättlingar till Ferdinand Porsche. I holdingbolaget ingår inte bara biltillverkarna Porsche och VW utan också Audi, Seat, Skoda, Bentley, Lamborghini, Bugatti, och Scania. Man kan undra om det är ett resultat av Hitlers satsning på Porsche? Och vad skulle i så fall hända om Maud Olofsson gjort en liknande satsning på Saab?

Två släktingar som eldade mycket

Den kalla vintern har hållit oss i ett järngrepp som det heter, en längre tid nu, längre än vad som är vanligt. Jag är inte frusen av mig men under de senaste dagarna har jag kännt mig lite ruggig. Förr sa man att "kylan går in" när det varit kallt en tid och det sen hade blivit mildare, slagit igen sig. Det verkar som om kylan gått in åtminstone lite även om det fortfarande är kallt. Vi hade inte mer än +16 grader i nedervåningen för två dagar sen. Men på övervåningen, där vi sover var det +22. Det är ju tillräckligt varmt när det är -25 utomhus.

Då tänkte jag tillbaka till min barn- och ungdom. Min äldsta moster Hanna var gift med Johan Andersson, Skräddar Johan. Han var förman i anriknings-verket vid Långfallsgruvan. Det var en kall och dragig arbetsplats och när Johan kommit hem från arbetet satt han ofta och länge framför en kamin som de hade på övervåningen och eldade. Det här var förstås särskilt på vintern.

Han var fullt påklädd med ytterkläder och tjock jacka. Han eldade med torr björkved så att kaminen var brännhet.

Temperaturn var ofta 27-28 grader i rummet men Johan satt ändå där och frös. Det verkade som om den frusenhet han kände inte gick att värma bort.

När Johan fick pension kom platschefen, överingenjör Gösta Wilhelmsson och avtackade Johan efter hans långa och trogna arbete i Långfalla. Här till vänster ses överingenjören överlämna en blombukett till Johan. Johan var säkert en mycket nitisk förman som inte snodde åt sig något för egen del, inte mer än en kulkvarnskula som jag fick för att träna kulstötning. Den hade mina kompisar och jag stor glädje av under många år. Och den var inte märkt. Det stod varken Zinkgruvor eller Boliden AB på den. Den var bara en vanlig, anonym kulkvarnskula på villovägar.

Ingen kunde äta knäckebröd och sill så att det såg så gott ut som när Skräddar Johan åt. På somrarna var det också mysigt i den berså som Hanna och Johan hade utanför huset. Där skrattades det och dracks kaffe. En del gäster i bersån drack ibland något itråt. Itråt är ett gammalt fint ord som användes ofta i mitt hem. Det betyder till - kaffe och någonting till... kaffe och någonting itråt. Till kaffe kan man också att äta någonting itråt.

Min farfar eldade också och arbetade vid Långfallsgruvan när jag växte upp. Men hans arbetsplats var inte så kall som Johans. Farfar arbetade på förrådet så jag har inget minne av att han var speciellt frusen när han kom hem från jobbet, inte ens på vintern. Här bredvid ses farfar på sitt jobb på förrådet vid Långfalssgruvan.

När farfar eldade var det i en spispanna och i en kakelugn.


Jag minns särskilt kakelugnen som spred en behaglig värme. Vi brukade sitta framför kakelugnen och titta på lågorna ibland. Kakelugnen var annars effektivast om man stängde luckorna när brasan tänts så att man fick ett lagom drag. Några vedträn kunde hålla kakelugnen varm i många timmar.

Farfar var en ivrig fiskare. Vi gjorde många resor med Lasse, urmakarn, upp till bäckar uppåt finnmarken och vi fiskade många gånger med farfars båt.

Johan fiskade jag bara en gång med. Han kom hem från arbetet och hade hört talas om att det gick att få mycket fisk i Bredmylsen inte så långt från Lindesnäs. Min kusin Börje, Johans och Hannas son, hade skaffat bil och det bestämdes att vi skulle åka till Bredmylsen för att fiska.

Min mamma sydde snabbt en fiskväska till mig, av vaxduk så att man kunde skölja ren den och med en rem så att jag kunde ha den över axeln eller låta den hänga ner på magen. När jag kom till bilen när vi skulle åka sa Johan: Men det där är ju ingenting att ta fisken i... det behövs säckar!

Vi fiskade många timmar, jag var den enda som fick ett napp, en liten, liten abborre som möjligen skulle kunna användas som bete men som kastades i vattnet igen. Varken Johan eller Börje fick ett enda napp.

Varmt och kallt överallt

Vi svenskar är kanske mer intresserade av vädret än de flesta. Och den aktuella vädersutuationen gör ju inte heller att intresset för vädret svalnar. Ibland märker man inte vädret men ibland ger det sig tillkänna så att man inte kan undgå att lägga märke till det.
  
Själva har jag blivit speciellt medveten om vädret vid några tillfällen. Som liten var vintrarna ibland kalla, jag föddes i januari 1942 när det var mycket kallt och mycket snö så inga bilar kunde ta sig upp till Malbacken utan jag föddes på rummet på övre våningen i huset där jag nu åter bor.
  

När det var extra kallt under skoltiden utnyttjade jag det faktum att min farfar och farmor bodde med bara fem ninuters gångtid till Saxdalens skola. Då låg jag över i kökssoffan hos farmor och farfar. Där var det visserligen ofta 5-8 grader kallare (utomhus) än på Malbacken men jag slapp den två kilometer långa spark- eller skidturen ner till kylan och skolan.

  

Indiens nationalblomma, Lotusblomman

Efter mitt första utlands- uppdrag i Laos 1998 stannade jag i Indien på hem- vägen. Jag var i New Delhi i slutet av maj och då var det värmerekord för maj månad: 46,7 grader officiell temperatur. Jag har skrivit om den resan i Olas blogg här.
  
Den här temperaturen var inget problem för mig, eftersom jag hade varit i Laos i en månad och var anpassad till + 35 grader. Största problemet var när det blev strömavbrott på natten pga att all luftkondi- tionering i New Delhi kördes för fullt. Strömavbrotten startade hotellets reservaggregat som fick takfläkten i mitt hotellrum att starta och snurra som en helikop- terrotor. Temperaturen hos den luft som då sprutade ner över mig var inte behaglig. Det var värmerekord för maj månad i New Delhi. Ovan till vänster ses Indiens nationalblomma Lotusblomman.

  

När jag några dagar senare landade i Örebro var det åtta grader och jag var klädd i sval kortärmad skjorta och tunna byxor. Jag frös ordentligt och tyckte att väntan på att få ut bagaget med varmare kläder var olidligt lång. Jag var ju anpassad till ca. +40 grader.

  

Skogsstjärnan,Värmlands landskapsblomma

Ännu mer frös jag ett par nätter senare när jag var bjuden med kompisar till Vänern och Värmland, till en husvagn där jag och en kompis sov utanför husvagnen, i ett förtält. Det är möjligt att det inte var minusgrader men min tunna sovsäck gjorde natten till en av de mest frusna jag upplevt.
  

Det var inte bara temperaturen utan kanske mest min anpassning till det varmaste väder jag upplevt som gav mig den känslan. Den natten gjorde Värmland absolut inte rätt för sitt namn! Här ovan ses ändå Värmlands landskapsblomma Skogsstjärnan.

  

 Sydafrikas nationalblomma Proteablomman

Mitt nästa utlands- uppdrag, till Syd- afrika, gav mig motsatt upple- velse. Jag åkte dit mitt i vintern, i januari tillsammans med en kollega. Vi hade hontakt med en svensk som redan arbetade där. Han varnade för att vi skulle vara beredda på en värmeshock som vi kunde möta när vi landade i Johannesburg. Den väntade temperaturen var +30-35 grader jämfört med den svenska vintertemperaturen. Men när vi landade i Johannesburg var temperaturen bara +8 grader!

  
Den natten frös jag nästan mer än någonsin eller ungefär som i Värmland. Vi bodde på en bergskam i ett oisolerat hus (det behövdes normalt ingen isolering) det var blåsigt och vinden gick rakti igenom huset. Ett el-element hjälpte inte mycket. Sydafrikas nationalblomma Proteablomman ser du här uppe till höger. Mer om min resa till Sydafrika kan du läsa här.

  

Guyanas nationalblomma:
 jättenäckrosen Victoria

Ytterligare väder- upplevelser fick jag när jag under två perioder arbetade i Guyana i nordöstra Sydamerika. Guyana ligger i det tropiska bältet. När det regnar där är det inte som när det regnar i Sverige. Jag hade med mig ett "tjänsteparaply" från Statistiska centralbyrån. Det var ett mycket stabilt paraply, typ golfparaply.

  
Guyana betyder de många vattnens land och deras nationalblomma är jättenäckrosen Victoria som syns på bilden ovan till vänster.
  

Säkerhetsläget i Guyana var sådant att vi inte fick gå utanför hotellet. Vi hämtades av Statistikbyråns chaufförer och kördes till och från kontoret. Några dagar när bilen kom för att hämta mig REGNADE DET! Jag hade ungefär 8-10 meter från hotellets dörr till bilen på gatan utanför. Jag sprang från hotellet ut till bilen men det var omöjligt att inte bli genomvåt under den korta språngmarchen. Att använda paraplyet skulle bara ha förstört paraplyet. Inget normalt kraftigt paraply skulle kunna stå emot det vattenfall som fanns mellan hotelldörren och bilen.

  

Sen var det tropiska klimatet ochså en utmaning. Det var inte temperaturen, ca. 35 grader som var mest besvärande utan den höga luftfuktigheten. Också när det inte forsade regn var luftfuktigheten i närheten av 100 procent. Men så är det i tropiskt klimat. Jag var inte långt norrom ekvatorn. Precis som när det är kallt är luftfuktigheten en viktig faktor för hur vi upplever höga temperaturer.
  

En liten eposod på väg till Guyana var att jag över- nattade på hotell i Miami i Florida. Där var ca. 30 grader varmt och när jag kom till hotellrummet - som naturligtvis hade luftkonditionering - var tempera- turen i rummet mellan 15 och 16 grader. Jag stängde av luftkonditioneringen under natten för att kunna sova. Ju bättre hotell i USA desto kallare på rummet.

Om Räfvåla Hytta och min granne Olle Runnberg

Klicka på bilderna för förstoring!

Under min tid som elev i Saxdalens skola träffade jag ofta Stig Olof Runnberg som bodde på Malbacken liksom jag själv. Men för det mesta träffades vi inte på Malbacken utan i biblioteket som låg i skolan. Det låg då i den östligaste lärosalen på andra våningen dvs. två våningar högre än nuvarande bibliotek.
  
Att vi träffades där berodde på att Olle - som vi kallade honom - var en flitig biblioteksbesökare och att mina föräldrar hade hand om bokutlåningen på den tiden. Biblioteket var öppet några timmar varje fredagskväll och jag var för det mesta med mina föräldrar i biblioteket.
  
Jag minns en speciell liten historia om Olle: En kväll när han kom för att låna böcker sa han att han började se så dåligt att det började bli svårt att läsa. Min far sa då att "du får väl skaffa dig glasögon". Det oväntade svaret blev: "Nej då får det nog vara slut med läsningen". Jag minns inte om min far och jag pratade om vad Olle egentligen menade men i annat fall antar jag att vi båda tolkade det som ett utslag av det utpräglat ekonomiska sinne som Rävvålingar var kända för...
  
Historien slutade dock lyckligt: Olle skaffade sig glasögon och han fortsatte att läsa. Det har jag fått bekräftat av hans lillebror Åke som nu bor i samma hus som Olle bodde i. Olle var nog intresserad av mycket och han forskade också om vår hembys historia.
  
På de tre miniatyrbilder som finns i det här inlägget kan man läsa lite om den gamla bergsmanshyttan Räfvåla Hytta som fanns nere i byn från 1634 - 1865.
  
Hyttorna var beroende av stora mängder skog (träkol) och vattenkraft. Det hade många hyttor brist på, så också i Rävvåla.
  
Olle Runnberg sammanställde den här historiska beskrivningen om Räfvåla Hytta.

Trettondag jul dansas julen ut

I Saxdalens Folkets Hus dansas julen ut på trettondagen. Det kallas ju också julgransplundring eller julgransskakning. Att skaka granen går bra om det är en plastgran men en naturgran brukar ju barra om den skakas.

En annan dag att dansa ut julen kan vara på tjugonag Knut. Saxdalen blogg kan dock meddela att ett stort antal godispåsar redan inköpts i Saxenkiosken inför trettondagens julfest i Folkets Hus. Så välkomna dit. Se programmet här:


För den som har hört att julen dansas ut tjugonda Knut rekommenderar vi att dansa ut granen hemma då. På så sätt blir det ju dubbla fester.

Dagens hängning i Saxdalens Folkets Hus avslutad

Varken bödel eller rackare var närvarande vid dagens välbesökta hängning i Saxdalens Folkets Hus. Men så handlade det inte heller om någon destruktiv avrättning utan utan tvärt om: En konstruktiv upphängning - av konstverk. Klicka på bilderna för förstoring!

Efter välkomstdrink hälsades vi välkomna av Saxdalens mesta presentatör Lars Persson innan vi serverades inledande musik. Musikgruppen Saxdalingarna fanns på plats som så ofta vid olika evenemang i Saxdalen.

Sen var det dags för eftermiddagens huvudattraktion, avtäckning av tre konstverk av annonserade konstnärer. De var redan hängda men dolda av förhängen som inte avslöjade något till att börja med.

Lars samlade oss i vestibulen på övervåningen. Här skulle det konstverk som var orsaken till hela vernissagen avtäckas. Under det oskrivna blad som finns bakom Lars Perssons rygg fanns den målning av Irina Batalow, ryskfödd konstnär som kom till Sverige för 20 år sedan och som sedan några år har fritidshus på Malbacken.

Irina hade en gedigen konstutbildning med sig från sitt hemland: Konstnärsutbildning från Konsthögskolan i Moskva och därefter sex års studier i konsthistoria vid Moskva universitet.

Irinas "Runnbersgård" föll nog alla i smaken redan när den visades första gången på Konstrundan förra året. Så när Lars blottlade den sommarfagra och härligt färgglada målningen var det säkert fler än vi saxdalingar som blev förtjusta. Här ser vi både akvarellen och konstnärinnan som det såg ut från trappens översta steg.

Tavlan är inköpt av 10 föreningar i Saxdalen, läs vilka på informationsskylten under tavlan - nästa gång du besöker Folkets Hus!

I B-salen hängde sedan nästa konstverk med Saxdalsanknyt- ning. Samlaren Algy Nilsson från Grängesberg (bakom Lars Persson) hade donerat en målning signerad Victoria Gylling, känd konstnär som bodde både i Olsjön och Saxdalen. Motivet var tre hästar i Oppigårds hage. Lars Persson känner alla hästarna med namn. Jag minns bara två av dem som Oppigårds Per (Pettersson) plogade vintervägar med i hela Saxdalen när jag var liten.

Den tredje nyhängda tavlan med Saxdalsanknytning var också ett motiv från Oppigårds. Bo Eriksson, konstnär som bodde på Finngården fram till sin död för fem år sedan målade en tavla som hängt på ett kommunalt tjänsterum men som nu lånats ut till Saxdalens Folkets Hus.

I slutet av programmet för vernissagen, årets första kulturhändelse i Saxdalens Folkets Hus, sjöng Saxdalens manskör. Som så många gånger förr och även om de egentligen har jullov.

Då visade en spontan kulturyttring att det kanske finns underlag för att om några år aktivera det nu vilande Saxdalens Folkdanslag.

Första och sista konstintrycket för dem som besökte vernissagen var annars de tre gamla filmaffischer som Ulf Holm räddat till eftervärlden. När han hittade dem var det i form av hopknölade pappersbollar. Allkonstnären Ulf har gjort ett fint restaureringsarbete som vi kan njuta av varje gång vi går uppför eller nerför trappen inne i Folkets Hus.

Ett udda par

Det har blivit nytt år. Vi är inne på det nya årets andra dag. Det borde vara dags att summera 2009 och göra en krönika över inträffade händelser. Men i stället väljer jag att skriva lite om oss själva. Min sambo Annie och jag pratar ofta om våra bakgrunder som är så diametralt olika.
 
Och 2010, det är kanske dags att reflektera över det nya året redan nu. Hur ser en vanlig lördagsmorgon ut i stugan på Hagfallstorpet på Malbacken? Jo - vi sitter med vårt colombianska kaffe (Annie är född i Colombia, Sydamerika) och med varsin dator framför oss på var sin sida om köksbordet. Vi är båda uppkopplade mot Internet och läser om nyheter både lokala och internationella, speciellt förstås från Colombia.
 
Den nya tekniken gör det möjligt för oss att chatta, skriva meddelanden till varandras datorer men än så länge har vi föredragit att prata direkt över bordet. När Annie har besökt sina barn i Bogotá har vi chattat varje dag. Det spelar då ingen roll var någonstans på jorden vi är bara vi båda har tillgång till varsin dator och Internet. Då kan vi nå varandra, både se och höra varandra.
 
Vi sitter högt upp på Malbacken, hela 218 meter över havet. Det är alltså uppe på ett berg. Innan Annie flyttade till Sverige bodde hon i en dal, i Bogotá. Men Bogotádalen ligger 2 575 meter över havet (Kebnekaises sydtopp är 2 104 meter) . Öster om Bogotá finns också ett berg, Monserrate som når 3 200 meter över havet.
 
Termometern utanför vårt fönster visar nu -10 grader. I Bogotá är skillnaden mellan dag- och nattemperaturen stor och prognosen för idag är +4 - +24 grader. Pga den höga höjden har Bogotá en så låg årsmedeltemperatur som +14 grader utan årstidsskillnader. Ekvatorn ligger bara 53 mil söder om Bogotá. På Malbacken har vi ca 667 mil till ekvatorn.
 
Tätorten Saxdalen hade 2005 vid senaste tätortsavgränsningen 615 invånare. Bogotá hade 8,6 miljoner invånare 2009.
 
Själv började jag släktforska för flera år sedan och hoppades hitta någora förfäder som kommit från andra länder, t.ex. någon vallon från Belgien eller Frankrike. De geografiskt mest avlägsna förfäderna var då från Filipstad och Falun. Senare har jag dock hittat en förfader född i Finland.
 
Annies förfäder har haft stor geografisk spridning. Hennes far var född i Ecuador, hennes mamma i Cali, Colombias tredje stad i storlek. Annies farfar och morfar var båda födda i Beirut, Libanon. De flyttade sedan till Ecuador. Annies farmor föddes i Zagreb i forna Jugoslavien och hennes mormor var född i Cali.
 
Min morfar var från Malbacken och bodde i huset vi nu bor i. Han gifte sig med min mormor som var från Östanbjörka. Min farfar kom ända från Ramsberg och min farmor från Lernbo.
 
Annie föddes i Cali i Colombia. Hon har växt upp i Cali och USA (åtta år). Sen har hon bott i Schweiz 10 år, i Tyskland ett år, i Bogota 20 år och nu i Sverige fyra år. Annie har tre språk som hon talar flytande, Spanska, Franska och Engelska, nu pratar hon också bra svenska. Tyskan har hon inte praktiserat under många år så hon anser sig inte kunna någon tyska.
 
Själv har jag bott på Malbacken i 23 år, i Uppsala 30 år och i Örebro 15 år ett betydligt mer stationärt boende jämfört med Annie.
 
Vi vill avsluta med att visa en kort video om Colombia så att inte våra läsare tror att Colombia bara handlar om kokain och gerillakrig. Det finns helt andra sidor av Colombia...
 

 
Alla våra bloggläsare önskas en god fortsättning på det nya året! Feliz año nuevo!